Notiser

Kläckning av Mordellistena-arter

I Polens Mordellidae skriver Lech Borowiec på flera ställen att arten kläckts från vinterståndare. Under rubriken allmänt för arten M. bicoloripilosa står t. ex.:
I Polen har båda arterna upprepade gånger kläckts från samma malörtsstjälk, även från prover insamlade på olika platser.

Jag beslöt mig därför att försöka kläcka Mordellistena-arter från vinterståndare i Malmö. Mellan Påskliljegatan och Inre Ringvägen i södra Holma finns ett stort ruderatområde som väntat på bebyggelse de elva år jag bott i Malmö (figur 1). Härifrån tog jag den 23 mars hem vinterståndare av olika arter som lagom fyllde en stor glasburk (figur 2). Resultatet var över förväntan: fyra arter med totalt sex exemplar.
Följande Mordellistena-arter kläcktes:

Datum	Art	Kön
14 april	M. kraatzi	♂
19 april	M. kraatzi	♂
19 april	M. kraatzi	♀
19 april	M. stockleini	♀
22 april	M. acuticollis	♀
26 april	M. brunneispinosa	♂

Dessutom kläcktes ett märgmott Myelois circumvoluta den 5 maj (figur 5). Figur 6 visar puppskal och flyghål efter denna art.

M. kraatzi är en tidig art som kan håvas från mitten av maj till mitten av juni. Den verkar vara den vanligaste Mordellistena-arten i Malmö för närvarande. Märkligt nog finns ingen rapport i Artportalen om fynd i Sverige utanför Malmö-området och den verkar inte vara rapporterad från Danmark.

Hanen av M. brunneispinosa är mitt andra fynd av en hane av denna art, jag har även 9 honor från Malmö. Paramererna till hanarna visas i figur 3 och 4.

Figur 1. Ruderatmark söder om Holma, Malmö, 29 april 2026.
Visa större bild.

Figur 2. Glasburk med vinterståndare från Holma, Malmö, 28 april 2026.
Visa större bild.

Figur 3. M. brunneispinosa, hane, paramerer, Holma, Malmö, 26 april 2026.
Visa större bild.

Figur 4. M. brunneispinosa, hane, paramerer, Ollebo, Malmö, 30 juli 2015.
Visa större bild.

Figur 5. Märgmott, Holma, Malmö, 5 maj 2026.
Visa större bild.

Figur 6. Puppskal och flyghål efter märgmott, Holma, Malmö, 7 maj 2026.
Visa större bild.

Bruchus luteicornis ny Sverige

Bruchus luteicornis Illiger, 1794

Skånska Luftvärnsregementet Lv4 fanns från 1944 till juni 1982 norr on Husie kyrka i östra Malmö varefter det flyttades till östra Ystad med bland annat Ystad Sandskog som övningsområde. I Ystad tog Lv4 över lokaler som tidigare hyst I7 och senare P7. Lv4 avvecklades helt 31 december 1997. Än i dag finns viss militär verksamhet vid Husie med stängsel, foto- och beträdnadsförbud. I området närmast kyrkan har byggnaderna fått ny verksamhet. Här finns bland annat förskola, idrottshall och kontor och Husiegård IP en fin fotbollsplan med konstgräs. Denna är hemmaplan för Husie IF, med såväl herrlag som damlag i seriesystemet. I figur 1 värmer damlaget upp inför seriefinalen mot Lunds BK i div 3 södra. Matchen gick inte så bra - de förlorade med 6-0.

Den 1 maj cyklade jag förbi här på väg hem från en utflykt till Husie mosse. Den långa raden av nu blommande lönn är förmodligen planterad som vindskydd till fotbollsplanen (figur 1). Här borde det gå att håva skogslönnsvivel Bradybatus kellneri som jag ännu inte hittat i Malmö. Håvning på de grenar som jag nådde och på marken gav tyvärr ingen skogslönnsvivel, däremot fick jag en hona av en liten fröbagge Bruchus med gulfärgade mellanben. En art med stor namn- och bestämningskomplexitet.
Det handlar om de fyra arterna:
Luktvickersfröbagge Bruchus occidentalis Lukjanovitch & Ter-Minassian, 1957
Bruchus sibiricus Germar, 1824
Bruchus luteicornis Illiger, 1794
Bruchus rufipes Herbst, 1783
I Dyntaxa finns dessutom
Bruchus luteicornis nec Illiger, 1794 med beteckningen 'Felanvänd'.

Fyndet medförde att jag gjorde ett nytt besök på platsen dagen efter. Detta gav en hane och en hona av fröbaggen med gulfärgade mellanben.
Den 5 maj blev det åter ett besök. Solsken men klart lägre temperatur än vid de tidigare besöken. Håvning på vegetationen mellan lönnarna och cykelvägen gav åtta exemplar, samtliga hanar.

Gösta Gillerfors skrev en artikel i Lucanus 2002 med titeln: Bruchus occidentalis - fröbagge som har bytt namn.
Han kommer där fram till att den enda av dessa arter som finns i Sverige är Bruchus occidentalis. Denna finns i sydöstra Sverige - jag har själv hittat den i Blekinge, Småland och på Öland.
Han refererar i artikeln till en artikel av Klaus-Werner Anton i Folia Entomologica Hungaria LXII 2001:
Bemerkungen zur Faunistik und Taxonomie mitteleuropäischer Samenkäfer (Coleoptera: Bruchidae).
I denna finns bilder på hanens urosternit som verkar vara det bästa skiljetecknet på arterna. Jag har via denna (figur 5 och 6) kommit fram till att mina exemplar är B. luteicornis.

B. occidentalis och B. luteicornis finns båda i Tyskland. B. luteicornis har nu också hittats i Danmark 14 maj 2016 och 30 maj 2021 med många foton som dock helt saknar värde ur bestämningssynpunkt. Jag har läst någonstans att det finns en artikel Fund av biller i Danmark 2016 til 2024 färdig för publicering i Entomologiske Meddelelser. Den bör innehålla information om B. luteicornis. Jag har ej sett den och det verkar som att Entomologisk Forening slutat sända ut pre-releaser av artiklar till medlemmarna.

I Käfer Europas anges som värdväxt för B. luteicornis: An verschiedenen Vicia spec..
I vegetationen där jag håvade finns kråkvicker Vicia cracca men året skott är bara några decimeter höga.

Det går ej att registrera mina fynd av Bruchus luteicornis Illiger, 1794 i Artportalen på grund av att där finns Bruchus luteicornis nec Illiger, 1794 som pekar på Bruchus occidentalis.

Figur 1. Fyndplats för Bruchus luteicornis, Husie, Malmö, 2 maj 2026.
Visa större bild.

Figur 2. Bruchus luteicornis, hane, Längd 2,5 mm, Husie, Malmö, 2 maj 2026.
Visa större bild.

Figur 3. Bruchus luteicornis, hona, längd 2,0 mm, Husie, Malmö, 2 maj 2026.

Figur 4. Bruchus occidentalis, hona, längd 3,5 mm och hane längd 3,0 mm, Ekerum, Högsrum, Öland, 19 augusti 2000.

Figur 5. Bruchus luteicornis, hane, urosternit, Husie, Malmö, 2 maj 2026.

Figur 6. Bruchus occidentalis, hane, urosternit, Ekerum, Högsrum, Öland, 19 augusti 2000.

Figur 7. Bruchus luteicornis, hane, mellanskenben, Husie, Malmö, 2 maj 2026.

Figur 8. Bruchus occidentalis, hane, mellanskenben, Ekerum, Högsrum, Öland, 19 augusti 2000.

Figur 9. Bruchus luteicornis, hane, halssköld, Husie, Malmö, 2 maj 2026.
Visa större bild.

Figur 10. Bruchus occidentalis, hane, halssköld, Ekerum, Högsrum, Öland, 19 augusti 2000.
Visa större bild.

Mordellistena thurepalmi

Mordellistena thurepalmi Ermisch 1965

Jag har i tidigare notiser gått igenom mina fynd av hanar och honor med tvåfärgade täckvingar inom Mordellistena parvula-gruppen. I samband med detta hittade jag i min samling en hane från Blekinge (figur 1) med två skåror på bakskenbenen (figur 2) som jag inte lyckats bestämma.

Fynddatum, fyndplats och biotop är:

2010-06-23, Danstorp, Asarum, igenväxande varmt grustag.

Jag hade ej registrerat den i Artportalen.
Exemplaret är helsvart och sista maxillarpalpleden är yxformad.
Exemplaret verkar ha ett svagt rudiment av en tredje skåra (figur 2) på bakskenbenen.
Första baktarsleden har 2-3 skåror (figur 3.
Andra baktarsleden har 1-2 skåror (figur 3).
Tredje baktarsleden har ingen skåra.

Figur 1. M. thurepalmi, hane, Danstorp, Asarum, 23 juni 2010.
Visa större bild.

Figur 2. M. thurepalmi, bakskenben med två skåror, Danstorp, Asarum, 23 juni 2010. Visa större bild.

Figur 3. M. thurepalmi, baktarser, Danstorp, Asarum, 23 juni 2010. Visa större bild.

Från Polens Mordellidae bedömmer jag att det bör vara en M. thurepalmi, dvoraki eller rhenana.

Vid bestämningen har jag sökt i följande litteratur:

Ref. 1. I Käfer Europas.
Här behandlas thurepalmi, rhenana och dvoraki.

Ref. 2. Odnosums bestämningstabell av Mordellistena i Käfer Europas.
Här behandlas rhenana.

Ref. 3. Boken Polens Mordellidae av Lech Borowiec 1996.
Här behandlas thurepalmi, rhenana och dvoraki.

Ref. 4. Bestämningstabellen av Mordellistena-arterna av Ermisch i Folia Entomologica Hungaria 30 1977.
Här behandlas rhenana och dvoraki.

Ref. 5. M. thurepalmi beskrivs 1963 av Ermisch i Entomologische Blätter 1963 p.1-2.
Här behandlas thurepalmi.

Ref. 6. Artikeln Über die schwarzen Mordellistena-Arten (Col., Mordellidae) in Finnland i Annales Entomologici Fennici 1976 av Esko Kangas.
Här behandlas thurepalmi och rhenana.

Boken Polens Mordellidae av Lech Borowiec tycker jag är den bästa vid bestämningsförsök. Tyvärr är den skriven på polska. Jag använder Copilot för översättning till svenska, vilket dock ger en del översättningsfel i synnerhet av entomologiska fackord som jag behöver korrigera.

1.	Den fjärde antennleden är nästan lika lång som den femte leden. Kroppsfärg är mycket variabel, vanligtvis med inslag av gult. De mörkaste formerna blir aldrig helt svarta - högst brunaktiga med delvis gula antenner och ben. I många fall är hela skalbaggen gul.	2
–	Den fjärde antennleden är kortare och vanligtvis smalare än den femte antennleden. Kroppen är oftast helt svart. Undantag där ljusare färg kan förekomma är främre delen av huvudet, basala antennleder och främre och mellersta benen. Endast i sällsynta fall är täckvingarna brunaktiga.	5
2	...........	neuwaldeggiana
3	...........	variegata
4	...........	humeralis
–	...........	rufifrons

Mitt exemplar är svart (figur 1).

5.	Bakskenbenet har en skåra utöver den apikala skåran.	luteipalpis
–	Bakskenbenet har minst två skåror utöver den apikala skåran.	6

6.	Bakskenbenet har två skåror utöver den apikala skåran. Eventuellt kan en svag tredje skåra förekomma.	7
–	Bakskenbenet har minst tre skåror utöver den apikala skåran.	29

Mitt exemplar har två skåror (figur 2).

7.	Skårorna på bakskenbenet är långa och snedställda. Den övre skåran sträcker sig minst till halva skenbenets bredd.	8
–	Skårorna på bakskenbenet är korta och parallella med den nedre kanten av skenbenet. De når inte halva skenbenets bredd.	26

Bakskenbenet har korta skåror parallella med nedre kanten (figur 2).

9	...........	weisei
10	...........	bicoloripilosa
10	...........	brunneospinosa
12	...........	kraatzi
13	...........	episternaloides
14	...........	minutuloides
14	...........	horioni
16	...........	inexpectata
17	...........	reichei
17	...........	parvuliformis
23	...........	helvetica
24	...........	parvuliformis
25	...........	pseudoparvula
25	...........	stoeckleini
26.	Täckvingarna behåring är ljus: gråoliv till grå.	27
–	Täckvingarna behåring är mörk: brunaktig till svart.	28

Färgen på täckvingarnas behåring är svår att säkert fastställa. Jag bedömmer att den är ljus och har viss purpurglans (figur 2).

27.	Smal kropp med längd under 2,5 mm. Täckvingarnas längd 2,5-2,6 större än bredden.	rhenana
–	Kroppen är kraftigt byggd med en längd som oftast överstiger 2,5 mm. Täckvingarnas längd 2,2-2,3 större än bredden.	thurepalmi

Kroppen är kraftigt byggd och längden överstiger 2,5 mm (svårt att mäta). Täckvingarnas längd är 2,5 större än bredden (svårt att mäta).

28.	Slank kroppsform med längd under 3 mm. Hos hanen är täckvingarnas längd 2,5-2,6 större än bredden. och det finns inget spår av en tredje skåra på de bakre skenbenen.	dvoraki
–	Kompakt kroppsbyggnad med en längd över 3 mm. Hos hanen är täckvingarnas längd ca 2,4 större än bredden. och det finns vanligen spår av en tredje skåra på de bakre skenbenen.	saxonica

Svårt att fastställa vilken av dessa arter mitt exemplar är. M. saxonica har en så annorlunda penis (figur 35) så denna art utesluts i fortsättningen.

Så här beskrivs arterna thurepalmi, rhenana och dvoraki i Polens Mordellidae:

	*Mordellistena thurepalmi*	*Mordellistena rhenana*	*Mordellistena dvoraki*
Kropp	Längd: 2,5-2,6 mm, bredd: 0,8-0,9 mm. Relativt kompakt kropp. Hanar endast något smalare än honor. Hela kroppen är svart inklusive sporrar på bakskenben. Översidans behåring är gråoliv eller mörkgrå med tydlig strukturell glans i purpur eller grönt.	Längd: 1,9-2,5 mm, bredd: 0,7-0,85 mm. Ganska smal kropp. Kroppen är helt svart, även sporrarna på bakskenbenen är svarta. Kroppens översida har ljus behåring i en grå-olivton. Ytan saknar tydlig strukturell glans, framstår alltså som matt.	Längd: 2,7-2,9 mm, bredd: 0,8-0,9 mm. Mycket smäcker kroppsbyggnad. Hanar är något smäckrare än honor. Kroppen är helt svart inklusive bakskenbenens sporrar. Ovansidans behåring är brun med tydlig, strukturell purpurfärgad lyster.
Huvud	Huvudet är starkt välvt. Bredden är cirka 1,1 gånger större än längden. Tinningar syns endast som en mycket smal list. Ögonen är täckta av mycket kort utstående behåring. Antennerna är korta. Hos hanen är de sista lederna ungefär 1,1 längre än breda. Hos honan är längd och bredd på de sista lederna ungefär lika stora. Maxillarpalper kraftiga och robusta. Sista leden är tydligt yxformad hos både hanar och honor.	Huvudet är kraftigt välvt. Bredden är 1,1 gånger större än längden. Tinningarna är svagt markerade som en smal list. Ögonen har mycket kort, utstående behåring. Hanens antenner är korta, de sista antennlederna är 1-1,5 längre än breda, hos honan är de sista antennlederna ungefär så långa som breda. Maxillarpalper är kraftiga och korta, sista leden är tydligt yxformat hos båda könen.	Huvudet är kraftigt välvt. Bredden är 1,2 gånger större än längden. Tinningar är svagt markerade som en smal list. Ögonen har mycket kort, utstående behåring. Antennerna är relativt korta. De sista antennlederna är hos honan 1,1-1,2 gånger längre än breda, hos hanen 1,3-1,4 gånger längre än breda. Maxillarpalperna är kraftiga med sista maxillarpalpleden tydligt yxformad hos både könen.
Halssköld	Halssköldens bredd cirka 1,5 gånger längden. Sidorna är svagt rundade vid betraktning uppifrån. Bakkanten vid halssköldens bas tydligt inskuren. Bakhörnen nästan rätvinkliga.	Halssköldens bredd är 1,1 större än dess längd. Sidorna är svagt rundade vid betraktning uppifrån. Bakkanten vid halssköldens bas är tydligt inskuren. Bakre hörn är skarpt tillspetsade.	Halssköldens bredd är cirka 1,2 större än dess längd. Sidokanterna är svagt rundade vid betraktning uppifrån. Bakkanten vid halssköldens bas är tydlgt inskuren. Bakhörnen är räta eller svagt spetsiga.
Täckvingar	Täckvingarnas längd är 2,2-2,3 gånger större än deras bredd. Sidorna är svagt rundade. Rundningen är tydligare hos honor. Täckvingarna smalnar mjukt av bakåt. Punkteringen är måttligt tät. Ytan är svagt fjällig. Helhetsintrycket är inte särskilt strävt.	Täckvingarnas längd är 2,5-2,6 gånger större än deras bredd. Täckvingarna är svagt rundade särskilt hos honan. Täckvingarna avsmalnar mjukt bakåt. Punkteringen på halssköld och täckvingar är måttligt tät. Punkterna är svagt fjällika. Ytan framstår inte som särskilt grov eller sträv.	Täckvingarnas längd är hos hanen 2,5-2,6 gånger större än deras bredd hos honan 2,3-2,4 gånger större än bredden. Täckvingarnas sidor är hos hanar nästan helt raka, hos honor mycket svagt rundade och mjukt avsmalnande bakåt. Punkteringen på halssköld och täckvingar är måttligt tät. Ytan är svagt fjälliknande. Strukturen upplevs inte som grovt sträv.
Pygidium	Pygidium är hos hanen något kortare än halva täckvingarnas längd, jämnt avsmalnande från bas till spets, cirka 2,5 gånger längre än hypopygidium. Pygidium är hos honan ännu kortare än hos hanen, jämnt avsmalnande från bas till spets, ungefär dubbelt så lång som hypopygidium.	Pygidium är måttlikt tjock och konisk. Pygidiums längd motsvarar ungefär hälften av täckvingarnas längd. Pygidium är jämnt avsmalnande från bas till spets. Pygidiums längd är cirka 2,5 gånger längre än hypopygidium.	Pygidium är smal och proportionellt lång. Längd 2,7-2,8 gånger längden av hypopygidium. Pygidium är jämnt avsmalnande från bas till spets. Pygidium är mer än halva täckvingarnas längd.
Ben	Främre skenben är hos hanen svagt böjda vid basen och saknar utskjutande hår. Bakskenben har två skåror förutom den apikala skåran. De når upp till en fjärdedel av skenbenet bredd. Första tarsleden har tre skåror, den översta kan vara mycket kort eller saknas helt. Andra tarsleden har en skåra med ibland vissa spår av en andra skåra. Tredje tarsleden saknar skåra. Bakskenbenets yttre sporre är ungefär 1/5 längre än den inre sporren.	Främre skenbenen hos hanen är vid basen svagt böjda, och den inre kanten har en tydlig tofs av utstående hår. Bakre skenbenet har en apikal skåra och två laterala skåror. Skårorna sträcker sig inåt till en fjärdedel av skenbenets bredd. Ovanför den apikala skåran förekommer ofta en tredje, kort extra skåra. Första fotleden har 3 skåror, den översta kan vara mycket kort och svår att se. Andra fotleden har 1 skåra, ibland med spår av en andra. Tredje fotleden saknar skåror. Bakskenbenets inre sporre är cirka 20 % längre än den yttre.	Främre skenbenen hos hanen är svagt böjda vid basen, och den inre kanten har ingen utstående behåring. Bakre skenbenet har en apikal skåra och två laterala skåror. Skårorna sträcker sig inåt till en fjärdedel av skenbenets bredd. Första fotleden har 3 skåror, andra fotleden har 2 skåror och tredje fotleden saknar skåror. Bakskenbenets inre sporre är 25 % längre än den yttre.
Paramerer	Båda paramererna är korta, tvågrenade och föga karakteristiska. Inre kanten på den högra grenen på den vänstra parameren saknar tand.	Paramererna är tvågrenade och små. Inre kanten på den högra grenen på den vänstra parameren saknar tand.	Paramererna är tvågrenade och korta. Inre kanten på den högra grenen på den vänstra parameren saknar tand.
Penis	Penis är inte utvidgad i spetsen, utan förblir smal och spetsig.	Penis är inte utvidgad i spetsen, utan förblir smal och spetsig.	Penis är inte utvidgad i spetsen. Formen är smalt tillspetsad.
Allmänt	Artens biologi är okänd. Skalbaggarna påträffas på blommor. Vanlig miljö är skogskanter. Påträffad i Sverige, Norge, Finland och Polen.	Arten har okänd bionomi. Arten har samlats på xerotermiska lokaler - torra, solrika miljöer. Fångst har även skett på psammofila gräsmarker - sandiga, väldränerade habitat. Påträffad bland annat i Danmark och Finland.	Arten har okänd bionomi. Den förekommer från slutet av maj till början av augusti. Påträffas i xerotermiska miljöer. Förekommer även i sandtag och grustag. Påträffad bland annat i Polen och Centraleuropa.

I Über die schwarzen Mordellistena-Arten (Col., Mordellidae) in Finnland (Ref 7) finns en bestämningstabell över de svarta arterna. Denna lyder för rhenana och thurepalmi:

13(14)	Sehr klein (2.3-3.0) mm) und schmal, Fld etwa 3 mal so lang wie zus. breit, licht punktiert, schwach chagriniert, glänsend, Fld-Behaarung schütter, sehr anliegend und purpurn irisierend	rhenana
14(13)	Etwas grösser (3.0-3.5 mm) und dicker, Fld nur etwa 2.6 mal so lang wie zus. breit, dichter punktiert, stärker chagriniert, nur schwach glänzend, Haare der Fld zu ihrer Spitze hin ein wenig über die Oberfläche der Fld hinausragend, grünlich irisierend	thurepalmi

Figurer.

1. Kroppsform.

Kroppsformen på mitt exemplar (figur 4) stämmer bra överens med M. thurepalmi (figur 5), ej så långsmal som de övriga två arterna (figur 6 och 7). På mitt exemplar delar sig täckvingarna något baktill vilket försvårar jämförelsen.

Figur 4. M. thurepalmi, hane, Danstorp, Asarum, 23 juni 2010.
Visa större bild.

Figur 5. M. thurepalmi, från Polens Mordellidae.

Figur 6. M. rhenana, från Polens Mordellidae.

Figur 7. M. dvoraki, från Polens Mordellidae.

2. Antenner.

Antenner till mitt exemplar visas i figur 8. Stämmer bäst överens med M. rhenana (figur 10).

Figur 8. M. thurepalmi, hane, antenn, Danstorp, Asarum, 23 juni 2010.

Figur 9. M. thurepalmi, antenn från Polens Mordellidae.

Figur 10. M. rhenana, antenn från Polens Mordellidae.

Figur 11. M. dvoraki, antenn från Polens Mordellidae.

3. Maxillarpalper.

Maxillarpalper till mitt exemplar visas i figur 12 och 13. Stämmer bäst överens med M. thurepalmi (figur 14).

Figur 12. M. thurepalmi, hane, maxillarpalp, Danstorp, Asarum, 23 juni 2010.

Figur 13. M. thurepalmi, hane, maxillarpalper och antenn, Danstorp, Asarum, 23 juni 2010.
Visa större bild.

Figur 14. M. thurepalmi, maxillarpalp från Polens Mordellidae.

Figur 15. M. rhenana, maxillarpalp från Polens Mordellidae.

Figur 16. M. dvoraki, maxillarpalp från Polens Mordellidae.

4. Pygidium.

Pygidium till mitt exemplar visas i figur 17. Mest lik M. thurepalmi.

Figur 17. M. thurepalmi, hane, pygidium, Danstorp, Asarum, 23 juni 2010.

Figur 18. M. thurepalmi, pygidium från Polens Mordellidae.

Figur 19. M. rhenana, pygidium från Polens Mordellidae.

Figur 20. M. dvoraki, pygidium från Polens Mordellidae.

5. Bakben.

Bakbenet till mitt exemplar visas i figur 21, 22 och 23. Svårbedömt.

Figur 21. M. thurepalmi, bakskenben med två skåror, Danstorp, Asarum, 23 juni 2010. Visa större bild.

Figur 22. M. thurepalmi, bakskenben, Danstorp, Asarum, 23 juni 2010.

Figur 23. M. thurepalmi, baktarser, Danstorp, Asarum, 23 juni 2010. Visa större bild.

Figur 24. M. thurepalmi, bakben från Polens Mordellidae.

Figur 25. M. rhenana, bakben från Polens Mordellidae.

Figur 26. M. dvoraki, bakben från Polens Mordellidae.

5. Paramerer.

Paramererna till mitt exemplar visas i figur 27. Svårbedömt.

Figur 27. M. thurepalmi, hane, paramerer, Danstorp, Asarum, 23 juni 2010.

Figur 28. M. thurepalmi, hane, paramerer från Polens Mordellidae.

Figur 29. M. rhenana, hane, paramerer från Polens Mordellidae.

Figur 30. M. dvoraki, hane, paramerer från Polens Mordellidae.

6. Penis.

Penis till mitt exemplar visas i figur 31. Stämmer bäst överens med M. thurepalmi (figur 32),

Figur 31. M. thurepalmi, hane, penis, Danstorp, Asarum, 23 juni 2010.

Figur 32. M. thurepalmi, hane, penis från Polens Mordellidae.

Figur 33. M. rhenana, hane, penis från Polens Mordellidae.

Figur 34. M. dvoraki, hane, penis från Polens Mordellidae.

Figur 35. M. saxonica, hane, penis från Polens Mordellidae.

6. Framskenben.

Enligt Polens Mordellidae:
M. thurepalmi: Främre skenben är hos hanen svagt böjda vid basen och saknar utskjutande hår.
M. pygmaeola: Främre skenben är hos hanen svagt böjda vid basen och den inre kanten har en tydlig grupp av utstående hår.
M. rhenana: Främre skenben är hos hanen svagt böjda vid basen och den inre kanten har en tydlig tofs av utstående hår.

Framskenben till mitt exemplar visas i figur 36. Saknar den tofs som finns hos M. pygmaeola (figur 37) men har en sträng av utstående hår längs både innerkant och ytterkant som hos M. pygmaeola (går ej att fotografera med min kamera).

Figur 36. M. thurepalmi, hane, framskenben, Danstorp, Asarum, 23 juni 2010.

Figur 37. M. pygmaeola, hane, framskenben, Tostarp, Asarum, 31 juni 2014.

Sammanfattning.

Jag bedömmer att mitt exemplar är Mordellistena thurepalmi.

1. Det är större och bredare än rhenana.
2. Täckvingarnas behåring är något uppåtriktad.
3. Framskenben saknar hårtofs hos hanen.

Fyndplats.

En udda kommentar kring fyndet: Jag anser att fynd av ett exemplar är detsamma som inget fynd medan fynd av två exemplar visar på en förekomst. Tyvärr är jag för gammal för att kunna besöka fyndplatsen för ett återfynd.
Den utgjordes av ett övergivet grustag som hade upphört innan Länsstyrelsen krav på återställning börjat gälla. Här fanns alltså många skränter som kunde ge kraftigt solstekta ytor. Allra värdefullast var att Olle's grabbar körde motorcykel här i en bana som gick så nära skogskanterna som möjligt. Därigenom skapades ur biologisk mångfald mycket värdefulla bara sandytor i solstekta skogskanter. Barnen är idag vuxna och har kanske barn som vill köra motorcykel här men biotopen har troligen växt igen helt under mellantiden.

Grustaget var några hektar stort. Det låg i en mager skog med främst ek och tall. Skogen hade ringa kulturpåverkan. I söder gränsade det till ett modernare grustag som dock redan upphört och återställts enligt Länsstyrelsens direktiv och därmed saknade värde för den biologiska mångfalden. Mellan de två grustagen hade det skapats ett viltvatten i sanden med hjälp av en grävmaskin. Den ena sidan av detta hade en meterhög brant ner mot vattnet. Branten hade attraherat backsvalor och här fanns ett flertal bohålor. I och utanför dessa fanns kortvingen Haploglossa nidicola i antal. Denna är numera NT-rödlistad.
I upptorkande partier av viltvattnet fanns gott om växten rödlånke Lythrum portula som är NT-rödlistad. På denna växt lever dammkulspetsviveln Nanophyes globulus och lånkeviveln Pelenomus olssoni. Båda fanns här i antal. De är idag VU-rödlistade.
Vid sandytorna i det igenväxande grustaget fanns gott om växten blåmunkar Jasione montana. På denna lever rapsbaggen Meligethes substrigosus. Den rapporteras som ny för Sverige i Entomologisk Tidskrift 2010 i artikeln: Two Pollen Beetles, Meligethes substrigosus (Gyllenhal, 1808) and Meligethes substrigosus Erichson, 1845 in Northern Europe författade av Ilpo Rutanen, Hans-Erik Wanntorp och Christoffer Fägerström. Den är idag NT-rödlistad. Figur 5 i artikeln är ett foto av grustaget med motorcrossbanan i bakgrunden i den södervända skogskanten.

Allmänt om M. thurepalmi.

Enda nordeuropeiska arten i sin grupp. Känd från Sverige, Finland och Karelen. I Polen påträffad i Bialowieżaskogen. Detta är enda kända fyndet i Centraleuropa.

Arten beskrevs 1963 av Ermisch i Entomologische Blätter med namnet Mordellistena palmi efter ett fynd av Thure Palm vid Båtfors i Uppland. Namnet ändrades 1965 av Ermisch till dagens M. thurepalmi på grund av att det redan beskrivits en Mordellistena palmi i Nordamerika.
Fyndet vid Båtfors är det enda som rapporterats i Artportalen dock med inga noggranna uppgifter om tidpunkt eller biotop.
I Catalogus för skalbaggar är arten även rapporterad från Blekinge och Östergötland, fynd som jag inte hittat någon information om.

Se även Artdatabankens artfakta om M. thurepalmi.

Honor med tvåfärgade täckvingar inom Mordellistena parvula-gruppen

Finns användbara skillnader för bestämning av honor?

Jag har i en tidigare notis gått igenom mina fynd av hanar till M. brunneispinosa och M. bicoloripilosa. Här kommer jag att ytterligare kontrollera bestämningen av dessa hanar samt försöka bestämma honorna.

Så här skriver Frode Ødegaard i Beetlebase:

Etter at jeg fant Mordellistena acuticollis ny for Norge, var jeg tilbake på lokaliteten den 30/6 for å hente inn en lengre serie av arten til barkoding. Jeg la merke til at noen av individene var litt større og hadde en ekstra, liten spore og to lange skrå børstebånd på baktibiene, hvilket skulle peke mot parvula-gruppen, men med vinkelformet bakhjørne på pronotum var det klart at det ikke var parvula. Det var to hanner blant disse og paramerene stemte veldig godt med tegningene av M. erdoesi i Odnosum (2006). Ved å kjøre nøkkelen i Ermisch (1977) kommer jeg også fram til M. erdoesi som i tillegg til genitaliene karakteriseres ved tett gullaktig behåring, at øvre børstebånd er svært langt og dekker nesten hele tibia og at hannen er rødaktig fremst på pannen. Det eneste som ikke stemmer, er at erdoesi skal ha noe lysere tibialsporer, mens mine eks har på det nærmeste svarte sporer. På bakgrunn av paramerene velger likevel å kalle mine individer M. erdoesi, så får vi se om fremtidige studier klarer å avdekke noe annet. Arten er ellers bare kjent fra Ungarn og Ukraina. Jeg har forøvrig en hunn fra Larvik (2012) som kan være samme art.

I Beetlebase ställs också frågan om det kan finnas en förväxling av arterna erdoesi, brunneispinosa och bicoloripilosa i Sverige och/eller Norge. Kanske connata kan vara inblandad i en förväxling, då denna art saknas i många bestämningstabeller.

Från Sölvesborgsområdet har jag 14 hanar och 16 honor. Då alla hanarna är M. bicoloripilosa är det troligt att honorna är samma art.

Från Malmö har jag 9 honor men endast en hane som är M. brunneispinosa. Det är inte självklart att alla honorna är M. brunneispinosa.
En av honorna håvade jag den 5 juni i år i Norra Hamnen. Den är insatt som M. weisei. Samtidigt fick jag åtskilliga M. kraatzi och även fyra exemplar av Mordellistenula perrisi (Mulsant, 1856).
En hona från Holma, Malmö, 30 juli 2015 är klart större än övriga honor från Malmö.

M. brunneispinosa, M. bicoloripilosa, M. flavospinosa och M. weisei kännetecknas av att täckvingarnas behåring är tvåfärgad, varför de knappast kan förväxlas med andra arter inom M. parvula-gruppen. Dock finns brasklappen att endera färgen kan vara nästan försvunnen.

Vid genomgången av mina exemplar har jag kontrollerat att alla har två kraftiga, sneda skåror på bakskenbenen och att de har tvåfärgad behåring på täckvingarna. En har inte tvåfärgad behåring. Det är:

Hane från Kroksbäcksparken, Malmö, 5 juli 2015 (M. parvula).

Följande bestämningslitteratur beaktas:

Ref. 1. I Käfer Europas beskrivs arterna med utgångspunkt från den tvåfärgade behåringen på täckvingarna. Säker bestämning bara för hanar.
Här behandlas brunneispinosa, bicoloripilosa, flavospinosa och weisei.

Ref. 2. I Odnosums bestämningstabell av Mordellistena i Käfer Europas används inte täckvingarnas behåring vid bestämning utan halssköldens mer eller mindre inbuktade sidokant som skiljetecken. Troligen användbar även för honor.
Här behandlas bicoloripilosa och weisei.

Ref. 3. I Odnosums bestämningstabell finns en referens till V. K. Odnosums artikel i Vestnik Zoologii No 4 2006 för bestämning av av hanar inom M. parvula-gruppen i Ukraina. Artikeln är på ryska.
Här behandlas bicoloripilosa och weisei.

Ref. 4. I boken Polens Mordellidae av Lech Borowiec 1996 beskrivs alla arter funna i Polen, såväl hanar som honor.
Här behandlas brunneispinosa, bicoloripilosa, (flavospinosa) och weisei. Tyvärr endast hanar för dessa arter.

Ref. 5. Bestämningstabellen av Mordellistena-arterna av Ermisch i Folia Entomologica Hungaria 30 från 1977 är mycket omfångsrik (21,1 MB). Den avser bestämning av såväl hanar som honor.
Här behandlas brunneispinosa, bicoloripilosa, flavospinosa och weisei.

Ref. 6. I artikeln Zur taxonomischen Unterscheidung männlicher Mordellistena weisei Schilsky und Mordellistena bicoloripilosa Ermisch (Coleoptera, Mordellidae) av Gregor Schmitz och Peter Wagner finns många bilder på färgerna på huvudets främre del hos hanar.
Här behandlas bicoloripilosa och weisei.

Ref. 7. M. bicoloripilosa och M. weisei rapporteras som nya för Danmark i Entomologiske Meddelelser 2005 på sidorna 105 och 106 där det också finns en bestämningstabell.
Här behandlas bicoloripilosa och weisei.

Ref. 8. M. brunneispinosa beskrivs 1963 av Ermisch i Entomologische Blätter 1963 p.1-2 efter en enda hona.
Här behandlas brunneispinosa.

Ref. 9. M. bicoloripilosa beskrivs 1967 av Ermisch i Entomologische Blätter 1967 p.113-115.
Här behandlas bicoloripilosa.

Ref. 10. M. falsoparvula rapporteras som ny för Danmark i Fund af biller i Danmark, 2006 og 2007 på sidan 133 där det också finns en bestämningstabell. Den har också rapporterats från Rødbyhavn .
Här behandlas falsoparvula.

Boken Polens Mordellidae (Ref. 4) av Lech Borowiec tycker jag är den bästa vid bestämningsförsök. Tyvärr är den skriven på polska. Jag använder Copilot för översättning till svenska, vilket dock ger en del översättningsfel i synnerhet av entomologiska fackord som jag behöver korrigera.
En detaljerad beskrivning och en stor figur med viktiga kännetecken finns för varje art (figur 8, 9 och 10).

Lech Borowiec betecknar i sin bok (Ref. 4) den vänstra parameren i figurerna för den vänstra och den högra för den högra medan figurerna i en artikel Ref. 6 om Mordellistena weisei Schilsky och Mordellistena bicoloripilosa gör tvärtom. Jag har använt Borowiec's beteckning i fyndrapporten av M. stoeckleini från Malmö och använder den även här. Jag vet inte vad som är vetenskapligt korrekt.

Här följer intressanta delar av bestämningstabellen i Polens Mordellidae 1996:

1.	Den fjärde antennleden är nästan lika lång som den femte leden. Kroppsfärg är mycket variabel, vanligtvis med inslag av gult. De mörkaste formerna blir aldrig helt svarta - högst brunaktiga med delvis gula antenner och ben. I många fall är hela skalbaggen gul.	2
–	Den fjärde antennleden är kortare och vanligtvis smalare än den femte antennleden. Kroppen är oftast helt svart. Undantag där ljusare färg kan förekomma är främre delen av huvudet, basala antennleder och främre och mellersta benen. Endast i sällsynta fall är täckvingarna brunaktiga.	5
2	...........	neuwaldeggiana
3	...........	variegata
4	...........	humeralis
–	...........	rufifrons
5.	Bakskenbenet har en skåra utöver den apikala skåran.	luteipalpis
–	Bakskenbenet har minst två skåror utöver den apikala skåran.	6

6.	Bakskenbenet har två skåror utöver den apikala skåran. Eventuellt kan en svag tredje skåra förekomma.	7
–	Bakskenbenet har minst tre skåror utöver den apikala skåran.	29

Mina exemplar har två skåror på bakskenbenen.

7.	Skårorna på bakskenbenet är långa och snedställda. Den övre skåran sträcker sig minst till halva skenbenets bredd.	8
–	Skårorna på bakskenbenet är korta och parallella med den nedre kanten av skenbenet. De når inte halva skenbenets bredd.	26

Mina exemplar har långa snedställda skåror på bakskenbenen.

8.	Täckvingarna har tvåfärgad behåring, mörkare längs sömmen, ljusare mot sidorna. Eventuellt är den mörka behåringen bredare och täcker mer än hälften av varje täckvinge.	9
–	Täckvingarna är enfärgade.	11
9.	Inre kanten av vänster paramer saknar tand eller har endast en mycket svagt markerad tand. Hanens mellanlår är vanligen svarta eller bruna, gula exemplar förekommer men är ovanliga.	10
–	Inre kanten av vänster paramer har tydlig tand. Hanens mellanlår är oftast gula.	*weisei*
10.	Höger paramer är kraftigt utvecklad med hakformat utskott på den högra grenen och vänstra grenen är tydligt böjd. Höger gren på vänster paramer är smalare och saknar tand på den inre kanten. Nästan hela clypeus hos hanen är gul.	*bicoloripilosa*
–	Höger gren på höger paramer har en kraftigt reducerad utskjutande struktur, endast en liten tagg är kvar. Vänster gren har nästan rak form. Höger gren på vänster paramer är bredare med svagt spår av en tand på den inre kanten. Endast den främre kanten av clypeus hos hanen är ljusare.	*brunneispinosa*

Figur 1. M. bicoloripilosa, paramerer från Ref. 4.
Visa större bild.

Figur 2. M. brunneispinosa, paramerer från Ref. 4.
Visa större bild.

Figur 3. M. weisei, paramerer från Ref. 4.
Visa större bild.

Figur 4. M. bicoloripilosa, hane, paramerer, Tredenborg, Sölvesborg, 27 juni 2011.
Visa större bild.

Figur 5. M. bicoloripilosa, hane, paramerer, Sölve grustag, Sölvesborg, 3 juli 2012.
Visa större bild.

Figur 6. M. bicoloripilosa, hane, paramerer, Sölve, Mjällby, 11 juni 2013.

Figur 7. M. brunneispinosa, hane, paramerer, Ollebo, Malmö, 30 juli 2015.
Visa större bild.

11.	Pygidium är mycket lång och tunn, i extrema fall nålformad. Huvudet år helt svart.	12
–	Pygidium är tjockare och saknar det nålliknande utseendet. Bakbenets första tarsled har två tydliga skåror och ibland med antydan till en tredje.	15
12	...........	kraatzi
13	...........	episternaloides
14	...........	minutuloides
	...........	horioni
15.	Hos hanen är främre delen eller hela clypeus gul. Hos honan är vanligen endast den främre delen av clypeus gul.	16
–	Clypeus är svart, hos hanar kan främre kanten vara gulaktig.	18
16	...........	inexpectata
	...........	reichei
18.	Bakskenbenets övre skåra är måttligt sned och går nästan parallellt med skenbenets bakre kant. Skårans slutar tydligt före skenbenets kant.	13
–	Bakskenbenets övre skåra är starkt sned och når närmare skenbenets bas än normalt.	19
19.	Halssköldens bakhörn är trubbiga.	20
–	Halssköldens bakhörn är spetsiga eller rätvinkliga.	21
20.	Den högra grenen på den vänstra parameren har en tydlig tand.	parvula
–	Den högra grenen på den vänstra parameren saknar tand på inre kanten.	connata
21.	Täckvingarnas behåring är svart, brunaktig eller olivbrun.	22
–	Täckvingarnas behåring är ljus i varierande gulgröna nyanser.	24
22.	Täckvingarnas behåring är svart eller brunaktig med purpurlyster. Paramerer smala och gracila.	23
–	Täckvingarnas behåring ljus i olivbrun ton.	pseudoparvula
23.	Främre skenben vid basen svagt böjda. Paramerer mycket stora. Den vänstra grenen av högra paramerern ovanligt tunn och lång.	falsoparvula
–		helvetica
24.	Bakre benets lår och skenben svarta eller mörkbruna.	25
–	Mittenbenets lår och skenben gula till gulbruna.	parvuliformis
25.	Den yttre sporren på bakskenbenet liten men vanligtvis tydligt synlig. Längd över 2,2 mm.	pseudoparvula
–	Den yttre sporren på bakskenbenet är mycket liten svår att upptäcka. Längd under 2,2 mm.	stoeckleini

Så här beskrivs arterna M. bicoloripilosa, M. brunneispinosa och M. weisei i Polens Mordellidae:

	*Mordellistena bicoloripilosa*	*Mordellistena brunneispinosa*	*Mordellistena weisei*
Kropp	Längd: 3,0-3,5 mm, bredd: 1,05-1,3 mm. Relativt kompakt kropp. Grundfärgen är svart. Bakskenbenens sporrar är gulbruna till svarta. Hos hanen är antennernas fyra första leder gula, nästan hela clypeus är gul, palper är gula, främre lår och skenben är gula, främre tarser är brunaktiga. Ofta är också mellanlåren gula och mellanskenbenen brunaktiga. Hos mörka individer kan framskenben vara helt svartbrunfärgade och mellanskenben vara helt svarta och clypeus framkant är den enda ljusare delen. Spetsen på den sista maxillarpalpleden är alltid mörkfärgad. Honan är genomgående mörkare än hanen. Främre kanten av clypeus är något ljusare, men resten av huvudet kan vara helt svart. Frambenen är nästan helt brunaktiga. Låren kan ibland vara gula, som hos hanen, men detta är inte alltid fallet. akskenbenens sporrar är svarta, men kan vara gulbruna eller bruna hos ofullständigt färgade individer. Kroppens översida har gult-olivfärgad behåring. Ytan saknar struktuell glans. Täckvingarna uppvisar två färgtoner: Sidorna är ljusare, gyllene; längs suturen mörkare, ibland brunaktig. Det mörka bandet kan breddas och täcka nästan hela täckvingen, förutom den yttre kanten. Det kan också minska till en smal linje längs täckvingens kantlist.	Längd: 2,7-3,2 mm, bredd: 0,9-1,1 mm. Måttligt smal kropp. Grundfärgen är svart. Hos hanen är antennernas fyra första leder gula, främre delen av clypeus är gul, palper är gula, främre lår och skenben är gula, främre tarser är brunaktiga. Ibland är också mellanlåren brunaktiga. Hos mörka former kan frambenen vara helt mörkbruna-svarta. Spetsarna på de främre låren kan vara helt mörkbruna-svarta. Endast framkanten av överläppen är ljusare. Spetsen på sista käkpalpsleden är ofta mörkare än resten. Honor är alltid mörkare än hanar. Endast främre kanten av clypeus kan vara ljusare. Hela huvudet kan vara helt svart. Frambenen är nästan helt brunaktiga. Låren kan iband vara gula som hos hanen. Bakskenbenens sporrar är bruna, hos ofullständigt färgade exemplar gulbruna, hos mörka exemplar nästan svarta. översidans behåring är ljus och gul. Täckvingarna har på sidorna ljusare, gyllene behåring och längs suturen mörkare, gulbrun behåring med svagt purpurfärgat, strukturellt skimmer. Det mörka bandet på täckvingarna kan ibland breda ut sig och täcka nästan halva ytan. Vanligast är dock att bandet är smalt och följer täckvingarnas kantlist.	Längd: 3,0-3,5 mm, bredd: 1,05-1,3 mm. Kroppen är relativt kompakt och kraftig. Grundfärgen är svart. Bakskenbenens sporrar är gulbruna till svarta. Hos hanen är antennernas fyra första leder gula, främre delen av clypeus ljus, palperna ljsa, främre lår och skenben gula, främre tarser brunaktiga och ofta mellanlåren gula. Hos mörka former kan framskenbenen vara helt svartbrunfärgade. Mellanbenen kan vara helt svarta. överläppen kan vara helt svart. Spetsen på sista käkpalpsleden är alltid mörkfärgad. Honor är alltid mörkare än hanar. Huvudet är helt svart. Frambenen är nästan helt brunaktiga men låren kan iband vara gula, liknande hans. översidans behåring är gul-olivfärgad utan strukturell glans. Täckvingarna är tvåfärgade: på sidorna ljusare, gyllene behåring, längs suturen mörkare, ibland nästan brun. Det mörka bandet på täckvingarna kan ibland breda ut sig och täcka nästan hela täckvingen, förutom den yttre kanten. Det kan också vara kraftigt reducerat och endast framträda som en smal strimma längs täckvingens kantlist.
Huvud	Huvudet är starkt välvt. Bredden är cirka 1,2 gånger större än längden. Tinningar syns endast som en mycket smal list. Ögonen är täckta av mycket kort utstående behåring. Antennerna är långa. Hos hanen är sista antennleden ungefär 2,1-2,2 gånger längre än breda. Hos honan är sista antennleden ungefär 1,7-1,8 gånger längre än breda. Sista maxillarpalpleden är svagt yxformad hos både könen.	Huvudet är kraftigt välvt. Bredden är cirka 1,3 gånger större än längden. Tinningar syns endast som en mycket smal list. Ögonen har mycket kort, utstående behåring. De sista antennlederna är hos honan 1,7-1,8 gånger längre än breda, hos hanen 2,0-2,1 gånger längre än breda. Sista maxillarpalpleden är svagt yxformad hos både hanar och honor.	Huvudet är kraftigt välvt. Bredden är cirka 1,2 gånger större än längden. Tinningar syns endast som en mycket smal list. Ögonen har mycket kort, utstående behåring. Antennerna är långa. De sista antennlederna är hos honan 1,7-1,8 gånger längre än breda, hos hanen 2,1-2,2 gånger längre än breda. Maxillarpalperna är förlängda. Sista maxillarpalpleden är svagt yxformad hos både könen.
Halssköld	Halssköldens bredd är cirka 1,1-1,2 större än dess längd. Sidorna är tydlikt rundade vid betraktning uppifrån. Bakkanten vid halssköldens bas är rak eller svagt inskuren. Bakhörnen är något utåtriktade.	Halssköldens bredd är cirka 1,1-1,2 större än dess längd. Sidokanterna är svagt rundade vid betraktning uppifrån. Bakkanten vid halssköldens bas är rak eller endast svagt inskuren. Bakhörnen är något utåtriktade eller nära rät vinkel.	Halssköldens bredd är cirka 1,1-1,2 större än dess längd. Sidokanterna är tydligt rundade vid betraktning uppifrån. Bakkanten vid halssköldens bas är rak eller svagt inskuren. Bakhörnen är trubbiga.
Täckvingar	Täckvingarnas längd är hos hanen 2,2-2,4 gånger större än deras bredd, hos honan 2,0-2,2 gånger större än bredden. Sidorna är svagt rundade hos båda könen. Täckvingarna smalnar måttligt av bakåt. Punkteringen är både på halssköld och täckvingar måttligt tät. Punkterna är svagt fjällika, inte skarpa. Ytan upplevs inte särskilt sträv.	Täckvingarnas längd är hos hanen 2,1-2,3 gånger större än deras bredd hos honan 2,0-2,1 gånger större än bredden. Täckvingarna är lätt rundade hos båda könen och måttlikt avsmalnande. Punkteringen på halssköld och täckvingar är måttligt tät. Punkterna är svagt fjällika. Ytan framstår inte som särskilt grov eller sträv.	Täckvingarnas längd är hos hanen 2,2-2,4 gånger större än deras bredd hos honan 2,0-2,2 gånger större än bredden. Täckvingarna är lätt rundade hos båda könen och måttlikt avsmalnande. Punkteringen på halssköld och täckvingar är måttligt tät. Fjälligheten är svagt utvecklad och framträder otydligt. Ytintrycket är inte strävt, strukturen upplevs som relativt jämn.
Pygidium	Pygidium är relativt tjock och konisk. Pygidium är hos hanen ungefär hälften av täckvingarnas längd. Pygidium är hos honan något kortare än hos hanen, vid basen mycket kraftigt och jämnt avsmalnande mot spetsen. Pygidiums längd är cirka 1,9-2,1 gånger längre än hypopygidium.	Pygidium är måttlikt tjock och konisk. Pygidium hos hanen är ungefär hälften av täckvingarnas längd, hos honan något kortare. Vid basen tjock med jämnt avsmalning mot spetsen. Pygidiums längd är cirka 1,7-2,0 gånger längre än hypopygidium.	Pygidium är relativ tjock och konisk. Pygidium hos hanen är ungefär hälften av täckvingarnas längd. Hos honan något kortare, Vid basen mycket tjock med jämnt avsmalning mot spetsen. Pygidiums längd är cirka 1,9-2,1 gånger längre än hypopygidium.
Ben	Främre skenbenen hos hanen är vid basen svagt böjda och utvidgade, och den inre kanten har utstående hår. Bakre skenbenet har en apikal skåra och två mycket sneda skåror. Den övre skåran sträcker sig över cirka 3/4 till hela skenbenets bredd. Den nedre skåran sträcker sig över cirka 3/4 till hela skenbenets bredd. Den nedre skåran sträcker sig ungefär 1/2 till 3/4 av skenbenets bredd. Första fotleden har 2 skåror, andra fotleden har 1 skåra och tredje fotleden saknar skåror. Bakskenbenets inre sporre är 3-4 gånger längre än den yttre.	Främre skenbenen hos hanen är vid basen svagt böjda och utvidgade, och den inre kanten har utstående hår. Bakre skenbenet har en apikal skåra och två mycket sneda skåror. Den övre skåran sträcker sig nästan över skenbenets hela bredd. Den nedre skåran sträcker sig cirka tre fjärdedelar av skenbenets bredd. Första fotleden har 2 skåror, andra fotleden har 1 skåra och tredje fotleden saknar skåror. Bakskenbenets inre sporre är 3-4 gånger längre än den yttre.	Främre skenbenen hos hanen är vid basen lätt böjda och något förtjockade, och den inre kanten har utstående hår. Bakre skenbenet har en apikal skåra och två mycket sneda skåror. Den övre skåran sträcker sig över cirka 3/4 av skenbenets hela bredd. Den nedre skåran är något kortare, men nästan lika lång som den övre. Första fotleden har 2 skåror, ibland med en antydan till en tredje skåra, andra fotleden har 1 skåra och tredje fotleden saknar skåror. Bakskenbenets inre sporre är 3-4 gånger längre än den yttre.
Paramerer	Paramererna är tvågrenade och förlängda. Inre kanten på den högra grenen på den vänstra parameren saknar tand.	Den vänstra parameren är tvågrenad och grenarna är förlängda. Den högra grenen saknar tand på den inre kanten men ett svagt markerat hak finns ändå närvarande. Den högra paramerens grenar är nästan raka. Det hakformade utskottet på den högra grenen är kraftigt reducerat och framträder endast som en liten tagg.	Paramererna är tvågrenade och förlängda. Inre kanten på den högra grenen på den vänstra parameren har en liten tand.
Penis	Penis är något udvidgad mot spetsen. Spetsen är försedd med ett långt spetsigt utskott.	Penis är lätt udvidgad vid spetsen. Spetsen är försedd med en långt spetsigt utskott.	Penis är lätt udvidgad vid spetsen. Spetsen är försedd med en långt spetsigt utskott.
Allmänt	Stor inomartsvariation: Stor variation i färgteckning observeras hos arten. Tydliga skillnader i hur kraftigt bakbenens skåror är utvecklade mellan olika individer. Uppfödningsmaterial visar att variationen är konsekvent och biologisk relevant. M. brunneispinosa, M. flavospinosa och M. bicoloripilosa kan representera variationer inom en och samma art. M. expectata framstår också som endast en enhetlig form snarare än en separat art. En kraftigt behårad form av en art som är mycket variabel. Om tidigare antagande bekräftas skulle M. flavospinosa Hubenthal, 1911 vara den äldsta giltiga och användbara artbenämningen. Förhållandet mellan M. bicoloripilosa och M. weisei är oklar och behöver ytterligare klargörande. Två arter som skiljer sig tydligt åt genom paramerernas byggnad. I Polen har båda arterna upprepade gånger kläckts från samma malörtsstjälk, även från prover insamlade på olika platser. Detta tyder på möjlig genital polymorfism inom arterna. Egen kommentar: Detta skrevs före DNA-testernas tidevarv. Tyvärr har jag inte hittat någon beskrivning efter DNA-test.	M. bicoloripilosa och M. brunneispinosa är mycket lika varandra morfologiskt. Den ursprungliga diagnostiska skillnaden - ljusa sporrar på bakskenbenen hos M. brunneispinosa och mörka hos M. bicoloripilosa är mycket variabel hos båda arterna. Denna egenskap är därför inte användbar för artbestämning. Nykläckta individer av båda arterna har ljusa sporrar på bakskenbenen. Dessa sporrar mörknar gradvis under skalbaggens livstid. Färgförändringen är en normal del av artens utveckling och sker succesivt efter kläckning. Exemplar från torra lokaler har generellt ljusare mundelar än exemplar från fuktigare lokaler. Nyckelskillnader i hanens genitalier: Höger paramer: Hos M. brunneispinosa är båda grenarna raka och det hakformiga utskottet på höger gren är reducerat till en liten tagg. Hos M. bicoloripilosa är vänster gren svagt böjd och det hakformiga utskottet på höger gren är tydligt utvecklat. Vänster paramers högra gren: Hos M. brunneispinosa är grenen grövre och har ett tandligt utskott nära spetsen. Hos M. bicoloripilosa är grenen smalare i spetsdelen och saknar spår av tand. M. brunneispinosa är generellt något mindre och är även något slankare i kroppsformen och har en längre och smalare pygidium. Skillnaderna är tydliga först vid jämförelse av flera exemplar. Två arter har i Polen kläckts från samma "klen av podbald" (troligen rot av tussilago). Detta antyder att de kan vara pylymorfa former av en och samma art.	Arten liknar M. bicoloripilosa genom behåringen på täckvingarna. Tydliga skillnader är att arten har en tand på inre kanten av den högra grenen av den vänster paramer och att den har nästan helt svart huvud hos båda könen. Se även beskrivningen av M. bicoloripilosa.

Figur 8. M. bicoloripilosa från Polens Mordellidae.

Figur 9. M. brunneispinosa från Polens Mordellidae.

Figur 10. M. weisei från Polens Mordellidae.

Här kommer ett utdrag från Ref. 5, bestämningstabell av Mordellistena-arterna av Ermisch i Folia Entomologica Hungaria 30 1977. Jag visar bara text som är av intresse för aktuella arter (p. 154-160).

11(56)	Behaarung der Flügeldecken einfarbig, entweder schwärzlich oder hell in verschiedener Färbung, höchstens gegen das Ende dunkler werdend, oder ein sehr schmaler, kaum auffallender Saum der Naht ist selten dunkler.	56(11)
12(43)	Kopf ganz schwarz, vorn nicht aufgehellt, höchstens ein sehr schmaler Saum des Vorderrandes Des Halsschildes (?Mundschilde) rostrot, desgleichen die Mundteile, oder auch diese Teile schwarz oder dunkler.	43(12)
13	...........	exclusa
17(18)	Seitenrand des Halsschildes, seilich gesehen, fast gerade, daher nur die Hinterwinkel stark stumpfwinkelig, oft mit verrundeter Ecke.^x Der Obere der beiden Lateralkerben der Hinterschienen meist länger als als der untere und durchziegt dis Schienenbreite etwa bis zur Mitte. Die basalen Fühlerglieder, Taster und Vorderschenkel hell (♂), oder dunkler (♀) rostrot. Beim ♂ des 2. glied der Kiefertaster etwas scheibenförmig verbreitert. 5.-10 Fühlerglieder etwa 1,8 mal so lang wie breit, beim ♀ etwas kürzer. Länge 2,5-3,3 mm.	parvula
	^x Hierher gehört auch die von ERMISCH im Jahre 1969 beschriebene Art: connata
18(17)	Seitenrand des Halsschildes, seitlich gesehen, mindestens schwach konkav eingebogen, mitunter mehr oder weniger S-förmig, die Hinterwinkel entweder schwach stumpfwinkelig, aber ziemlich scharfeckig, oder recht- bis scharfeckig. Pygidium zumeist schlanker und auch länger als parvula Gyll.
19(22)	Behaarung der Flügeldecken schwärzlich, schwärzlich dunkelgrau (mitunter mit purpurnem Schimmer). Anhangsorgane schwarz oder schwärzlich, mitunter die basale Fühlerglieder und Tarser rostrot oder braunrot. Beine schwarz oder schwärzlich, Vorderschenkel bisweilen heller braun. Pygidium doppelt so lang wie das mässig gestreckte Analsegment.	22(19)
20(21)	Grosse Art: 3,4-4 mm. Vorderschienen des ♂ schwach gebogen, besonders distal, an der Basis innen schwach wadenartig verdicht und hier mit kurzen schwarzen Wimperhärchen besetzt. Kopf stärker längs und quer gewölbt, stärker queroval. Flügeldecken 2,4-2,5 mal so lang wie gemeinsam breit. Anhangsorgane beim ♀ völlig schwarz, beim ♂ die ersten Fühlerglieder mitunter dunkelrot aufgehellt.	falsoparvula
21(20)	Kleinere Art: 3-3,3 mm. Vorderschienen des ♂ gerade, an der Basis kaum wadenartig verdicht. Der Kopf ist stärker läng und quer gewölbt und rundlicher als bei falsoparvula Ermisch, ziemlich halbkugelig. Flügeldecken 2,4 mal so lang wie gemeinsam breit. Anhangsorgane nicht völlig schwarz.	pseudoparvula
22(19)	Behaarung der Flügeldecken hell (gelbgrau, graurötlich, braungelb bis dunkelbraun).	19(22)
23(32)	Grössere Arten: 3-4 mm.
25	...........	neglecta
27	...........	falsoparvuliformis
29	...........	aequalica
30	...........	sibirica
31	...........	parvuloides
32(23)	Kleinere Art: 2-2,5 mm. Behaarung der Flügeldecken hell gelbgrau, etwas grünlich irisierend. Der kurze, äusseren Dorn der Hinterschienen winzig klein und sehr dünn, kaum 1/6 so lang wie der innere. Die Kerbe der Hinterschienen schwach ausgeprägt, auf den Tarsengliedern undeutlich. Pygidium gestrecht, kegelförmig, spitzig. Kopf rundlich oval, stark gewölbt, ziemlich halbkugelig.	stoeckleini
34	...........	gallica
36	...........	mulsanti
38	...........	meuseli
40	...........	korschefskyana
41	...........	bodemeyeri
42	...........	consobrina
43(12)	Kopf vorn mehr oder weniger ausgedehnt rostrot oder vollkommen aufgehellt, mitunter nur der Vorderrand des Kopfschildes breir rot gesäumt. Erstes Hintertarsenglied mit 2 Kerben.	12(43)
47	...........	apicerufa
49(50)		inaequalis
50(49)	Mittel- und Hinterbeine schwarz. Pygidium etwa doppelt so lang wie das Analsegment. Der obere Lateralkeb der Hinterschienen durchziegt die Schienenbreite ganz, endet aber weit vor der Knie, etwa mit knapper Hälfte der Schienenlänge, der untere Kerb ist lang, wenig kürzer als der obere. Behaarung der Flügeldecken gelbgrau, ziemlich dicht. Länge 3,5 mm.	erdoesi n. sp.
51	...........	pseudoreichei
53	...........	mihoki
54	...........	parvuliformis
55	...........	reichei
56(11)	Flügeldecken zweifarbig behaart, bisweilen nur der Naht breiter schmal heller oder dunkler behaart. Die dunkle behaarung verdrängt mitunter die helle Behaarung und es bleibt ein mehr oder weniger grosser Areal an den Schulten oder längs des Seiten randes hell behaart. (Arten mit ganz unauffällig dunkler behaarten Nahtstreifen sind unter den einfarig behaarten Arten behandelt.)	56(11)
57(64)	Enddorne der Hinterschienen gelbrot, rostrot oder rotbraun.	64(57)
58(61)	Die beiden Lateralkerbe der Hinterschienen von etwa gleicher Länge, der untere nur weing kürzer.	61(58)
59(60)	Erstes Hintertarsenglied mit 2 Kerben, das 2. mit 1 Kerb. Flügeldecken hell gelbgrau behaart, längs der Naht breit, nach hinten schmäler werdend, weinig auffällig dunkler behaart. Fühler schwartz, mit 4 gelbroten basalen Gliedern, das 5.-10. Glied (♂) ist fast dubbelt so lang wie breit und underseits dicht weissfilzig behaart. Basis der Mundteile, Taster, Vorderhüften und Vorderschenkel hell gelbrot. 2. Glied der Kiefertaster (♂) etwas scheibenartig verbreitert. Pygidium knapp dobbelt so lang wie das sehr gestreckte Analsternit. Enddorne der Hinterschienen dunkel rotbraun. Länge 3 mm.	*brunneispinosa*
60(59)	Flügeldecken hell gelbgrau behaart, längs der Naht vorn schmal, nach hinten beiter werdend, die Enden ganz dunkel behaart. Fühler braun mit hellen, gelben, basalen Gliedern, das 5.-10. Glied etwa 1,5mal so lang wie breit. Vorderbeine gelbrot, Mittelbeine rostrot. Enddorne der Hinterschienen rotbraun, sehr ungleich an Länge. Pygidium relativ kurz, kegelförmig, zugespitzt. Länge 2,25 mm.	rufospinosa n. sp.
61(58)	Die obere Lateralkerbe der Hinterschienen länger als der untere. der untere nur weing kürzer.	58(61)
62	Flügeldecken dunkel behaart, mit einer länglichen, bis zur mitte reichenden, im ersten Viertel die ganze Schulterbreite einnehmenden, vorn der Seitenrand freilassenden, nach hinten sich verschmälernden goldgelben Haarmakel. Die 4 ersten Fühlerglieder und die Taster, deren Endglied dunkel ist, rostrot. Alle Beine schwarz(♀ ). ♂ noch unbekannt. Länge 3 mm.	*flavospinosa*
63	...........	caprei
64(57)	Enddorne der Hinterschienen schwarz oder schwärzlich.	57(64)
65(68)	Kopf schwarz, vorn nicht rostrot aufgehellt, höchstens ein schmaler Saum des Kopfschildes an Vorderrand rostrot.	68(65)
66(67)	Flügeldecken hell gelbgrau behaart, ein dunkelbehaarter, ziemlich breiter Saum längs der Naht verbreitert sich meist nach hinten, die Enden der Flügeldecken umschlissend und längs der Aussenseiten, sich nach vorn ziehend. Oft verdrängt die dunkle Behaarung die helle bis auf ein kleines areal hinter der Schultern. Vorder- und Mittelschenkel (♂) und nur die vorderen beim ♀ rostrot. Pygidium dunkel behaart, an der basis mehr oder weniger ausgedehnt grauweiss behaart. Länge 3,3-3,8 mm.	*weisei*
67(66)	...........	paraweisei
68(65)	Kopf vorn rostrot aufgehellt. Flügeldecken gelblichgrauweiss behaart, dunkel behaart ist ein breiter Nahtstreif, der hinter der Basis der Flügeldecken sehr breit beginnt (die Basis selbst ist sehr schmal graugeb behaart) und sich nach hinten verschmälert. Pygidium graurötlich behaart, ohne weisse Basalbehaarung. Die basale Fühlerglieder, Kiefertaster und Vorderbeine orangerot, Mittelbeine braun, Hinterbeine schwarz (♂). Lateralkerbe der Hinterschienen sehr schräg, fast gleichlang, der obere durchziegt die Schienenbreite nicht ganz. Erstes Hintertarsenglied mit 2 Kerben, das 2. mit 1 Kerb. Länge 3,65 mm.	*bicoloripilosa*

En beskrivning av parvula-arter i Ukraina finns i V. K. Odnosums artikel i Vestnik Zoologii No 4 2006 (Ref. 3) dock endast hanar.

Jag har översatt bestämningstabellen med Copilot från ryska till svenska (med en hel del ändringar). Enligt Copilot är själva texten skriven med felaktig teckenkodning, men den motsvarar ryska ord som ungefär betyder det texten översatts till. Texten Topparna? är olika mycket rundade i punkt 5(11) har jag inte lyckats få någon rimlig översättning på, varken med ryska till svenska eller ukrainska till svenska. Alla översättare ger dessutom helt olika resultat. Kanske stavfel i originaltexten?

Key to Species of the parvula Group (Males).

1(4).	Den yttre sporren på bakskenbenet är mycket liten - 6 gånger kortare än den inre (figur 3:1). Pygidium smalt konformad, dess längd är 3,0–3,1 gånger större än bredden vid basen, dubbelt så lång som sista bukleden.
2(3).	Kroppen är brun, med gyllene hår på täckvingarna – den främre delen av huvudet, mundelar, de basala segmenten av antennerna och benen ljusbruna. Den sista leden på maxillarpalperna lansettformad (figur 2:1), längden är tre gånger större än den största bredden; den andra leden längsgående, svagt utvidgad mot spetsen. Formen på pygidium visas i figur 3:1. Paramerer som i figur 4:1. Kroppslängd 4,3 mm.	1. M. kotenkoi
3(2).	Kroppen, utom den främre delen av huvudet, är svart. Munorgan, de basala antennlederna och framben delvis eller helt genomskinliga i gul eller ljusbrun färg. Den sista leden på maxillarpalperna är smalt triangelformad (figur 2:2), den andra leden är skivformad. Tinningarna är smala och tinningvinkeln är mjukt rundad. Formen på pygidium visas i figur 3:2. Paramerer som i figur 4:2. Kroppslängd 2,5-2,8 mm.	2. M. stockleini
4(1)	Den yttre sporren på bakskenbenet är 3–4 gånger kortare än den inre.
5(11).	Halssköldens sidokant är nästan helt rak när man ser den från sidan. Bakre hörnen är svagt avrundade när man ser uppifrån. Topparna? är olika mycket rundade. Täckvingarnas längd är 2,3–2,55 gånger större än deras bredd vid skuldrorna. Tinningarna är breda och utåtdragna.
6(9).	På undersidan av höger paramer (vänstra i figuren) på insidan med en tand. Utskottet på undersidan är ungefär 30 % längre än utskottet på ovansidan. Bakskenben har 2–3 tydliga skåror.
7(8)	Pygidium är kort och konformad. Längden är ungefär 2,6–2,7 gånger större än bredden vid basen. Den sista leden på maxillarpalperna har rundade hörn, både på utsidan och insidan. De bakre hörnen av halsskölden är brett avrundade. Paramerer som i figur 4:3. Mindre: kroppslängd 3,3–4,0 mm.	3. M. parvula
8(7)	Pygidium är långsträckt och konformad, smalnar kraftigt av i den övre tredjedelen. Längden är 3–3,7 gånger större än bredden vid basen. Den sista leden på maxillarpalperna är 2–2,5 gånger längre än den största bredden. Bakre hörnen på halsskölden är svagt avrundade. Paramerer som i figur 4:4. Större: kroppslängd 4,5–5,3 mm.	4. .M. weisei.
9(6)	Undersidan av höger paramer utan stor tand på insidan.
10(12).	Ventral gren av den högra parametern (vänstra i figur 4:5) överstiger längden på dess dorsala gren. Den sista leden på maxillarpalperna 2,5–3 gånger större än bredden. Tinningvinkeln är rak. Sidorna på pronotum är nästan raka. Pygidium är nästan tre gånger längre än dess bredd vid basen. Frambenen har korta bruna borst på insidan vid basen. Kroppslängd: 4,4–5,0 mm.	5. M. connata
11(5).	Halssköldens sidokant svänger i en S-form när man ser den från sidan. De bakre hörnen på halsskölden är tydligt vinklade. Täckvingarna är långa och smala - nästan tre gånger längre än de är breda.
12(10)	På höger paramer är den ventrala (undersidans) gren tunn och mycket längre än den dorsala (ovansidans) gren (figur 1:3). Den sista leden på maxillarpalperna är kort, yxformad och ungefär dubbelt så lång som det är bred figur 1:1). Båda sidorna (inre och yttre) är lika långa. Tinningvinkel är brett avrundad, som en mjuk båge. Halsköldens sidor är tydligt S-formade. Pygidium: Längden är 3,0–3,1 gånger större än bredden vid basen. Den inre sidan av frambenens bas saknar hår. Kroppslängd 4,4–4,6 mm.	5. M. parvuliformis
13(16)	Den andra bakfotsleden har bara en tydlig skåra. Den sista leden på maxillarpalperna är långsträckt och yxformad. Dess längd är i genomsnitt 2,5 gånger större än dess största bredd. Den inre vinkeln är brett avrundad. Den övre sidan är i genomsnitt hälften så lång som den inre sidan. Maxillarpalpernas andra led är långsträckt och skivformad.
14(15).	Huvudet är nästan runt, dess bredd är inte mer än 1,1 gånger längden. Smala tinningar, inte utdragna åt sidorna, tinningvinkel brett avrundad i en bågform. Pygidiums längd 3,2–3,4 större än bredden vid basen (figur 3:6). Kroppslängd 3,7–4,5 mm.	7. .M. bicoloripilosa.
15(14).	Huvudet är tvärställt, och dess bredd är minst 1,2–1,3 gånger större än dess längd. Tinningarna är relativt breda, dragna/utsträckta åt sidorna, tinningsvinkeln är nästan rät. Den centrala grenen av den högra paramerern ibland med en liten tand (figur 4:7), tunn och betydligt längre än den dorsala grenen. Pygidiums längd (figur 3:7), 3,0–3,3 gånger större än bredden vid basen. Kroppslängd 3,3–4,1 mm.	8. M. erdoesi
16(13).	Den andra bakfotsleden har två tydliga markerade skåror.
17(18).	Täckvingarna är korta, och deras längd är 2,4–2,5 gånger större än deras bredd vid skuldrorna. Främre delen av pannan, munorganen, basen av antennerna och frambenen är svarta, ibland bruna. Det andra segmentet av maxillarpalperna är brett och skivformat. Halssköldens sidor är raka. Pygidiums är utdragen, och dess längd är 3 gånger större än dess bredd vid basen. Måtten är som på figur 4 och 8. Kroppslängden är 3,7–4,5 mm.	9. M. falsoparvula
18(17)	Täckvingarnas längd är 2,6–2,7 gånger större än deras bredd. Munorganen, antennens första 5 segment, ibland pannans framkant, frambenen och delvis låren på mellankroppens ben är ljusbruna. Det andra segmentet av maxillarpalperna är smalt och avlångt. Pygidium smalnar gradvis av mot spetsen. Pygidium är nästan tre gånger längre än det är brett. Kroppslängden är 4,3–4,5 mm.	10. M. falsoparvuliformis

M. flavospinosa Hubenthal, 1911

Jag har inte beaktat M. flavospinosa vid bestämningen. Så här skrivs i Die Käfer Europas (Ref. 1) om denna art:

Aus Österreich beschrieben (Type durch Kriegseinwirkung vernichtet).
Das von Ermisch erwähnte einzige Exemplar aus Lüneburg (Sammlung Lohse) erwies sich bei Nachprüfung als bicoloripilosa Ermisch mit gelben Schienendornen. Da der Typus der Art nicht mehr existiert, muß flavospinosa vorbehaltlich eines Neufundes als nomen nudum angesehen werden.

Stor hona från Holma Malmö 30 juli 2015 är en M. weisei.

Behåring:

Från Malmö har jag en stor hona som avviker från övriga honor härifrån (figur 11). Den svarta täckvingebehåringen längs sömmen utvidgar sig bakåt och går runt spetsen och fortsätter framåt på sidan av täckvingarna. Tyvärr går det inte att fotografera detta med min kamera.
Så här skrivs i Die Käfer Europas (Ref. 1) om täckvingarnas behåring hos M. weisei:

Flügeldecken gelbgrau behaart, ein dunkel behaarter, ziemlich breiter Saum längs der Naht verbreitert sich meist nach hinten, die Flügeldeckenenden umschließend und längs der Außenseiten, sich verschmälernd, nach vorn ziehend.

Längd från exemplar i min samling (figur 11, 12 och 13):

	*Mordellistena weisei*	*Mordellistena brunneispinosa*	*Mordellistena bicoloripilosa*
Huvudets framkant-pygidiumslut.	5,0 mm.	3,7 mm.	4,3 mm.
Huvudets framkant-täckvingslut.	4,0 mm.	2,7 mm.	3,3 mm.
Halssköldens framkant-täckvingeslut.	3,4 mm.	2,4 mm.	2,9 mm.
Enligt Die Käfer Europas (Ref. 1).	3,3-4,15 mm	3,5-4 mm.	3,4-3,65 mm.
Enligt Polens Mordellidae (Ref. 4).	3,0-3,5 mm.	2,7-3,2 mm.	3,0-3,5 mm.

Figur 11. M. weisei, hona, Holma, Malmö, 30 juli 2015.
Visa större bild.

Figur 12. M. brunneispinosa, hona, Holma, Malmö, 24 juli 2015.
Visa större bild.

Figur 13. M. bicoloripilosa, hona, Sölvesborg, Blekinge, 5 juli 2011.
Visa större bild.

Pygidium (figur 14 - 19):

Exemplaret har också en mycket bred pygidium (figur 14), klart bredare än andra honor från Malmö (figur 15, 16 och 17) och Sölvesborg (figur 18 och 19).

Figur 14. M. weisei, pygidium, Holma, Malmö, 30 juli 2015.
Visa större bild.

Figur 15. M. brunneispinosa, hona, pygidium, Kroksbäcksparken, Malmö, 5 juli 2015.
Visa större bild.

Figur 16. M. brunneispinosa, hona, pygidium, Norra Hamnen, Malmö, 5 juni 2025.
Visa större bild.

Figur 17. M. brunneispinosa, hona, pygidium, Holma, Malmö, 24 juli 2015.
Visa större bild.

Figur 18. M. bicoloripilosa, hona, pygidium, Tredenborg, Sölvesborg, 5 juli 2011.
Visa större bild.

Figur 19. M. bicoloripilosa, hona, pygidium, Sölve grustag, Sölvesborg, 28 maj 2012.
Visa större bild.

Sista maxillarpalpled (figur 20 - 23):

Figur 20. M. weisei, hona, de två sista maxillarpalplederna, Holma, Malmö, 30 juli 2015.

Figur 21. M. weisei, hona, maxillarpalpleder, Holma, Malmö, 30 juli 2015.
Visa större bild.

Figur 22. M. brunneispinosa, hona, maxillarpalpleder, Kroksbäcksparken, Malmö, 24 juli 2015.
Visa större bild.

Figur 23. M. bicoloripilosa, hona, maxillarpalpleder, Sölvesborg, Blekinge, 27 juni 2011.

Sammanfattning hanar och honor:

Lech Borowiec antyder i sin bok Polens Mordellidae (Ref. 4) att M. brunneispinosa, M. flavospinosa och M. bicoloripilosa kan representera variationer av en och samma art.
Skillnaden i paramererna hos mina fynd från Malmö respektive Sölvesborg tyder dock på att det är två skilda arter. Det går däremot inte att säkert bestämma honorna. Viktigt vid bestämningen är att kontrollera att exemplaren har två kraftiga, snedställda skåror på bakskenbenen och att täckvingarna är tvåfärgade med mörk söm och ljusare sidor. Annars kan det vara en helt annan art.

Skåne:
Paramererna i figur 7 visar att mitt hanexemplar bör vara M. brunneispinosa.
Av de 10 honorna bör nio vara M. brunneispinosa och en M. weisei.
Blekinge:
Paramererna i figur 4, 5 och 6 visar att dessa hanexemplar bör vara M. bicoloripilosa. Honorna bör vara samma art.

Tillägg:

Från Blekinge har jag en hane med två små parallella skåror på bakskenbenen. Denna har jag inte klarat att bestämma, men det kan möjligen vara en M. thurepalmi.
Jag har också tre hanar från Blekinge med tre skåror på bakskenbenen och med en helt rak vänster gren på den högra parameren.
Försök till bestämning av dessa fyra hanar pågår.

Philhygra ramqvisti och melanocera

Philhygra ramqvisti Muona, 2025
Philhygra melanocera (Thomson, 1856)

I Entomologische Blätter und Coleoptera 2025 beskriver Jyrki Muona en ny svensk kortvinge Philhygra ramqvisti som är mycket lik Philhygra melanocera. Det finns klara skillnader i aedeagus för de två arterna.
Jag har gått igenom mina exemplar insatta som P. melanocera:

Från Skåne:
1980-10-28 Klostergården, Lund, driftrand Höje å, sex exemplar, tre hanar genitalpreparerade, alla P. melanocera.
1999-02-17 Sjöholmen, Stehag, driftrand översvämmad sank ängsmark, tre exemplar, två hanar genitalpreparerade, alla P. melanocera.

Från Blekinge:
2007-01-17 Härnäs, Ringamåla, driftrand översvämmad sank ängsmark, fem exemplar, hanar, genitalpreparerade, alla P. melanocera.
2008-08-11 Valje, Sölvesborg, forsande bäck, en hane, genitalpreparerad, P. melanocera.
2008-09-17 Tubbaryd, Karlshamn, förnainblandad lersand, en hane, genitalpreparerad, P. melanocera (figur 1 och 4).
2009-02-04 Ynde, Sölvesborg, betad sankäng, en hane, genitalpreparerad, P. melanocera.
2009-06-28 Tubbaryd, Karlshamn, förnainblandad lersand, en hane, genitalpreparerad, P. ramqvisti. (figur 1 och 3) .

Från Småland:
2007-01-17 Skogskvarn, Linneryd, driftrand Ronnebyån, nio exemplar, två hanar genitalpreparerade, P. melanocera.

Från Västmanland:
1970-04-16 Södra Björnön, Västerås, sumpig Mälarstrand, nio exemplar, tre hanar genitalpreparerade, P. melanocera.

Intressant är fyndet av P. ramqvisti från Karlshamn 2009. Tidigaste hittills rapporterade fynd från Sverige verkar vara Åbyfjorden, Bohuslän, 2020-08-09.

Biotopen i Tubbaryd har jag beskrivit flera gånger i Månadens skalbaggsfynd men fyndplatsen för P. ramqvisti beskrivs bäst juli 2008.
Andra fynd från soptippen finns juli 2006, september 2006, oktober 2007 och juli 2009.
Se även min rapport mars 2009 som beskriver hela området.

I Beetlebase skriver Håkan Ljungberg den 4 december 2025:
Det man måste vara vaksam på med sådana här plötsliga uppdykanden är att det kan vara en art från en helt annan världsdel som importerats till Europa och sedan spritt sig.
AAK, som fortfarande ofta kallas Karlshamns Olja, är en stor importör av råvaror från Sydostasien och Afrika, bland annat sheanötter från Västafrika och torkade frövitor från kokosnötter (kopra) från Sydostasien. Kopran är idag förmodligen ersatt av palmolja. P. ramqvisti kan mycket väl ha kommit in med en båtlast.

Figur 1. Till vänster P. ramqvisti, hane, Tubbaryd, Karlshamn, Blekinge, 28 juni 2009.
Till höger P. melanocera, hane, Tubbaryd, Karlshamn, Blekinge, 17 september 2008.
Visa större bild.

Figur 2. P. obtusangula, hane, Tubbaryd, Karlshamn, Blekinge, 21 juli 2008.
Visa större bild.

Figur 3. P. ramqvisti, hane, aedeagus, Tubbaryd, Karlshamn, Blekinge, 28 juni 2009.

Figur 4. P. melanocera, hane, aedeagus, Tubbaryd, Karlshamn, Blekinge, 17 september 2008.
Visa större bild.

Figur 5. P. obtusangula, hane, aedeagus, Tubbaryd, Karlshamn, Blekinge, 21 juli 2008.
Visa större bild.

Mordellistena bicoloripilosa, brunneispinosa och weisei

Mordellistena bicoloripilosa Ermisch, 1967
Mordellistena brunneispinosa Ermisch, 1963
Mordellistena weisei Schilsky, 1895

Christoffer Fägerström skrev i ett mail till mig den 9:de september följande:

Min andra fråga gäller dina fynd av Mordellistena bicoloripilosa. Jag har ju tagit en hel del exemplar i Skåne och på Öland, och faktum är att vi nog har misstagit oss i vilken art det egentligen rör sig om. Den som Jan Pedersen beskriver från Danmark är nog brunneispinosa istället, tillsammans med alla de exemplar jag har sett. Du kan se bifogade bild från Lompes hemsida (figur 1 nedan), och andra sentida nycklar är av samma uppfattning. Det hela verkar vara en komplicerad fråga, och sista ordet är nog inte sagt. Bifogar bild på paramererna där du kan se tydliga skillnader i den högra, stora paramerens form. Mina ex har raka sidor, som hos brunneispinosa. Hur som helst, Olof har på en kustlokal i Blekinge hittat den andra formen. Så sannolikt har vi båda arter i landet. Frågan är därför: kan du kontrollera de hanar du har och se hur de faller ut. Det vore ju spännande om dina blekingska fynd också är den äkta bicoloripilosa!

I mina lådor finns följande exemplar av dessa tre arter:

Insatta som M. bicoloripilosa:

Från Sölvesborg i Blekinge (totalt 25 exemplar):
2009-06-01 Tredenborg 1 hona
2011-06-13 Tredenborg 3 honor
2011-06-27 Tredenborg 3 hanar (genitalpreparerade, figur 6) och 5 honor
2011-07-05 Tredenborg 6 hanar (genitalpreparerade) och 5 honor
2012-05-28 Sölve grustag 1 hona
2012-07-03 Sölve grustag 1 hane (genitalpreparerad, figur 7) och 1 hona
2013-06-03 Sölve grustag 2 hanar (genitalpreparerade)
2013-06-11 Sölve 1 hane (genitalpreparerad)
2013-06-11 Sölve(Mjällby) 1 hane (genitalpreparerad, figur 8)

Från Malmö i Skåne (totalt 11 exemplar):
2015-07-03 Kroksbäcksparken 1 hona
2015-07-05 Kroksbäcksparken 1 hane (genitalpreparerad, figur 4, felbestämd är en M. parvula) och en hona
2015-07-20 Holma 2 honor
2015-07-24 Holma 2 honor
2015-07-27 Spillepengen 1 hona
2015-07-28 Holma 1 hona
2015-07-30 Holma 1 hona
2015-07-30 Ollebo 1 hane (genitalpreparerad, figur 3)

Insatt som M. weisei:

2025-06-05 Norra Hamnen 1 hona

Arterna har tvåfärgade täckvingar och för att skilja dem åt hittar jag följande beskrivningar:

Ref. 1. I Käfer Europas beskrivs under punkterna 32-34 alla tre plus M. flavospilosa Hübenthal 1911 med utgångspunkt att de har tvåfärgade täckvingar. Säker bestämning bara för hanar.

Ref. 2. I Odnosums bestämningstabell av Mordellistena i Käfer Europas används inte täckvingarna behåring vid bestämning utan halssköldens mer eller mindre inbuktade sidokant som skiljetecken. Här beskrivs M. bicoloripilosa och M. weisei. Kanske användbar även för honor.

Ref. 3. I Odnosums bestämningstabell finns en referens till V. K. Odnosums artikel i Vestnik Zoologii No 4 2006 för bestämning av av hanar inom M. parvula-gruppen i Ukraina. Här beskrivs M. bicoloripilosa och M. weisei. Tyvärr är artikeln skriven på ryska och mitt försök att använda översättare i Internet till annat språk har misslyckats.

Ref. 4. I artikeln Zur taxonomischen Unterscheidung männlicher Mordellistena weisei Schilsky und Mordellistena bicoloripilosa Ermisch (Coleoptera, Mordellidae) av Gregor Schmitz och Peter Wagner finns många bilder på färgerna på huvudets främre del hos hanar.

Ref. 5. M. bicoloripilosa och M. weisei rapporteras som nya för Danmark i Entomologiske Meddelelser 2005 på sidorna 105 och 106 där det också finns en bestämningstabell.

Ref. 6. M. brunneispinosa beskrivs 1963 av Ermisch i Entomologische Blätter 1963 p.1-2 efter en enda hona.

Ref. 7. M. bicoloripilosa beskrivs 1967 av Ermisch i Entomologische Blätter 1967 p.113-115.

Sammanfattning hanar:
Skåne: En är M. brunneispinosa och en är M. parvula.
Blekinge: Alla är M. bicoloripilosa.

Figur 9, 10 och 11 visar hanar av M. parvula, M. brunneispinosa och M. bicoloripilosa.

Figur 1. Paramerer hos M. brunneispinosa och M. bicoloripilosa (medskickad av Christoffer Fägerström).
Visa större bild.

Figur 2. Paramerer hos M. weisei och M. bicoloripilosa (Ref. 4).
Visa större bild.

Figur 3. M. brunneispinosa, hane, paramerer, Ollebo, Malmö, 30 juli 2015.
Visa större bild.

Figur 4. M. parvula, hane, paramerer, Kroksbäcksparken, Malmö, 5 juli 2015.
Visa större bild.

Figur 5. M. parvula, hane, paramerer,Kroksbäcksparken, Malmö, 5 juli 2015 (ej samma exemplar som i figur 4).

Figur 6. M. bicoloripilosa, hane, paramerer, Tredenborg, Sölvesborg, 27 juni 2011.
Visa större bild.

Figur 7. M. bicoloripilosa, hane, paramerer, Sölve grustag, Sölvesborg, 3 juli 2012.
Visa större bild.

Figur 8. M. bicoloripilosa, hane, paramerer, Sölve, Mjällby, 11 juni 2013.

Figur 9. M. parvula, hane, paramerer,Kroksbäcksparken, Malmö, 5 juli 2015.
Visa större bild.

Figur 10. M. brunneispinosa, hane, Ollebo, Malmö, 30 juli 2015.
Visa större bild.

Figur 11. M. bicoloripilosa, hane, Tredenborg, Sölvesborg, 5 juli 2011.
Visa större bild.

Colydium noblecourti Parmain, Eckelt & Schuh, 2024

Av släktet Colydium har jag funnit ett exemplar av C. elongatum och tre exemplar av C. filiforme. C. elongatum är funnen i Alsterhus, Långemåla, Småland 24 maj 2006 i bark på en grov, mer än meterhög stubbe efter en vindfälld gran. C. filiforme-exemplaren är funna i Strömsholm, Västmanland på en grov barkfri ekhögstubbe 28 juni 1970 (2 ex.) och 8 juni 1975 (1 ex.).

I artikeln The genus Colydium Fabricius in Europe (Coleoptera, Zopheridae, Colydiinae) with description of a new species, Colydium noblecourti sp. nov. i Deutsche Entomologische Zeitschrift oktober 2024 beskriver Parmain, Eckelt och Schuh arten Colydium noblecourti som står mycket nära C. elongatum.

Jag har undersökt mitt enda exemplar av C. elongatum och kommit fram till att det bör vara en C. noblecourti, främst på grund av biotopen och på utseendet av den sista bukleden. Tyvärr är det en hona. Nedan följer några foton.

Figur 1. Colydium noblecourti?, hona, Alsterhus, Långemåla, 24 maj 2006.
Visa större bild.

Figur 2. Colydium noblecourti?, hona, sista buklederna, Alsterhus, Långemåla, 24 maj 2006.
Visa större bild.

Figur 3. Colydium noblecourti?, hona, sista buklederna, Alsterhus, Långemåla, 24 maj 2006.
Visa större bild.

Figur 4. Colydium elongatum, sista buklederna, från artikeln.

Figur 5. Colydium noblecourti, sista buklederna, från artikeln.

Figur 6. Colydium filiforme, sista buklederna, från artikeln.

Figur 7. Colydium noblecourti?, hona, halssköld, Alsterhus, Långemåla, 24 maj 2006.
Visa större bild.

Figur 8. Colydium noblecourti?, hona, halssköld, Alsterhus, Långemåla, 24 maj 2006.
Visa större bild.

Figur 9. Colydium noblecourti?, hona, Alsterhus, Långemåla, 24 maj 2006.
Visa större bild.

Figur 10. Colydium noblecourti?, hona, spermateka, Alsterhus, Långemåla, 24 maj 2006.
Visa större bild.

Fläckig ärtvivel Sitona macularius (Marsham, 1802)

Den 2 maj 2000 besökte jag Ravlunda skjutfält. På sandstranden fanns en mycket innehållsrik långväga vinddrift. Den innehöll bland annat talrika exemplar av fältfrölöparen Harpalus signaticornis (Duftschmid, 1812). På Artportalen har jag rapporterat 1000 exemplar vilket säkerligen är i underkant. Vid denna tidpunkt var den endast känd från vinddrifter på Skånes östkust.

Den enda art bland skalbaggarna som var ny för Sverige var en hona av fläckig ärtvivel. Jag har nedan lagt ut några bilder av exemplaret.

Figur 1 visar ögonens rundning och längden på borsten på täckvingarna.

Figur 2 visar antennskaftets klubblika slut (figur 442 i Eivind Palms Nordeuropas Snudebiller från 1996).

Figur 3 visar de framåtriktade lätt uppstående svarta fjällen på huvud och halssköld.

Figur 4 visar honans karakteristiska spermateka (Palm figur 477).

Figur 1. Fläckig ärtvivel, hona, Ravlunda skjutfält, Skåne, 2 maj 2000.
Visa större bild.

Figur 2.Fläckig ärtvivel, hona, antenn, Ravlunda skjutfält, Skåne, 2 maj 2000.
Visa större bild.

Figur 3. Fläckig ärtvivel, hona, huvud och halssköld, Ravlunda skjutfält, Skåne, 2 maj 2000.
Visa större bild.

Figur 4. Fläckig ärtvivel, hona, spermateka, Ravlunda skjutfält, Skåne, 2 maj 2000.

Oxypoda strandi Scheerpeltz, 1957 ?

Den 10 februari 2012 rapporterade jag in 29 exemplar i Artdatabanken som Oxypoda strandi. De var funna i sandig miljö i östra Skåne 1992-2001 och västra Blekinge 2005 ofta i kaninhål. Orsaken till valet av Oxypoda strandi var att jag fann inget annat lämpligt namn.

I Danmark anges att Oxypoda strandi Scheerpeltz, 1957 och Oxypoda abdominalis (Mannerheim, 1830) är synonymer.

I Artdatabankens Artfakta finns de som två arter: Oxypoda strandi resp. Oxypoda abdominalis.

Detta kan möjligen tolkas som att den art som hittats i Danmark är Oxypoda strandi och inte Oxypoda abdominalis, även om kommentaren att de är synonymer inte stämmer.

Komplettering 2025-06-09

Den 12 maj 2025 fann jag på de kaninperforerade sandfälten vid Fridentorp två honor av den sällsynta kortvingen Oxypoda vicina Kraatz, 1858. Av denna art hade jag från Malmö tre exemplar från sandfälten på Klagshamns udde. När jag jämförde exemplaren kunde jag konstatera att exemplaren från Klagshamns udde var felbestämda. De var Oxypoda strandi. Fyndplatsen ligger ungefär mitt mellan mina fynd i östra Skåne och det danska fyndet i Nordøstsjælland.

Slut komplettering 2025-06-09

Figur 1. Oxypoda strandi?, hona, Tostarp, Karlshamn, Blekinge, 20 maj 2005.
Visa större bild.

Figur 2. Oxypoda strandi?, hane, penis underifrån, Ravlunda, Skåne, 9 september 1995.

Figur 3. Oxypoda strandi?, hane, penis från sidan, Tostarp, Karlshamn, Blekinge, 10 oktober 2005.

Figur 4. Oxypoda strandi?, hona, spermateka, Brösarp, Skåne, 18 september 1999.

Xiphydria prolongata (Geoffroy, 1785)

Under våren har jag på flera platser i Malmöområdet sett kraftigt hackspettshackade döda men hårda sälggrenar (figur 1). Det fanns grenar som var flera meter långa och hackade helt runtom. Här måste funnits läckerheter för hackspettar. En första kontroll visade på vita tjocka larver med en hornaktig spets baktill.

Jag tog hem några grenar. Kläckning resulterade i halstekeln Xiphydria prolongata. Mina kunskaper om vedsteklar är närmast obefintlig vaför det kan vara en felbestämning.

Det danska namnet på denna art är piletræhveps medan något svenskt namn inte verkar finnas.

Figur 1. Hackspettshackad sälggren med angrepp av Xiphydria prolongata, Kalina naturområde, Burlöv, 1 april 2024.
Visa större bild.

Figur 2. Xiphydria prolongata, hane kläckt från sälggrenen i figur 1. Grenen intagen i rumstemperatur 1 april, Kalina naturområde, Burlöv, 5 maj 2024.
Visa större bild.

Figur 3. Xiphydria prolongata hona kläckt från sälggren intagen i rumstemperatur 22 april, Käglinge naturområde, Malmö, 28 maj 2024.
Visa större bild.

Liogluta alpestris (Heer, 1839) kontra Liogluta nitidula (Kraatz, 1856)

I GBIF anges att Liogluta nitidula (Kraatz, 1856) är en synonym till Liogluta alpestris (Heer, 1839). I Käfer Europas anges att Liogluta nitidula (Heer, 1839) är en synonym till Liogluta alpestris (Heer, 1839).
Felskrivning av auktor? eller handlar det två skilda Liogluta nitidula.

I BeetleBase startade Jyrki Muona 21 februari 2022 en diskussion där han anser att alpestris och nitidula enligt GBIF:s beteckning är två skilda arter.

Som svar på en fråga den 23 februari 2022:
Vilka längdintervall har aedeagus för alpestris och nitidula?
svarade han den 24 februari 2022:
I Brundins ritningar med samma mikroskopförstorning är alpestris 17.3 cm, nitidula 15,3. Delen på vilken paramerer går är är större och litet uppåt ställd i alpestris, nitidula har den litetnedåtriktad. Indre lameller är olika likaväl.

I hans senaste inlägg i diskussionen den 10 januari i år medföljer en bild på penis av de två arterna. Här skriver han dessutom:
Den är lättast att känna till genom att titta på vinkeln mellan apikala delen och basen dit paramerer går, sätt från sidan. I alpestris är vinkeln 90 grader, i nitidula större.

och (redigerat av mig):

Spermateka hos alpestris är markant längre och litet s-formig.

Jag förmodar han håller på med en artikel om dessa två arter.

Vädret i januari här i Malmö har gjort att jag plockat fram mina alpestris för att se om det möjligen kunde finnas någon nitidula bland dem.
Det handlar om:

1977-09-11, Sk, Höör, Fogdaröd, smågnagargång, fälla, 5 hanar och 1 hona, 2 hanar och en hona genitalpreparerade , alpestris.
1994-11-12, Sk, Ravlunda, Lilla Juleboda, smågnagargång, fälla, 5 hanar och 1 hona, alla genitalpreparerade, alpestris.
1999-06-11, Sk, Lomma, Alnarp, lövbuskage, sållade, 3 honor, alla genitalpreparerade, alpestris.
2007-09-19, Öl, Runsten, Södra Bäck, ängsmark, håvad, 1 hona, genitalpreparerad, alpestris.
2019-10-05, Sk, Malmö, Elinelund, lövskogsförna, sållade, 2 hanar och 1 hona, ingen genitalpreparerad, troligen alpestris.
2022-05-14, Sk, Malmö, Katrinetorp, ruttnande potatis, 1 hane, genitalpreparerad, alpestris.
2022-05-18, Sk, Svedala, Törringe gård, lövskog, håvad, 1 hane, genitalpreparerad, alpestris.
2022-05-20, Sk, Malmö, Bunkeflostrand, ruttnande potatis, 1 hane, genitalpreparerad, alpestris.
2022-05-20, Sk, Malmö, Elinelund, lövskogsförna, sållade, 3 hanar, alla genitalpreparerade, alpestris.
2022-05-30, Sk, Malmö, Robotskjutfältet, lövskogsförna, sållad, 1 hane, genitalpreparerad, alpestris.
2022-06-01, Sk, Malmö, Almåsa, blandskog, håvade, 8 hanar, alla genitalpreparerade, alpestris.
2022-06-03, Sk, Malmö, Elinelund, lövskogsförna, sållad, 1 hane, genitalpreparerad, alpestris.
2022-09-21, Sk, Svedala, Törringe gård, grävlinggrytgång, 1 hane, genitalpreparerad, alpestris.
2022-09-26, Sk, Malmö, Ollebo, grävlinggrytgång, 1 hane, genitalpreparerad, alpestris.
samt
2005-06-08, Bl, Listerby, Blötö, betad ekbacke, håvade, 2 hanar och 7 honor, hanarna och en hona genitalpreparerade, nitidula.

Skador på penis och kvarstående delar av paramererna kan försvåra jämförelsen men jag anser att exemplaren från Blötö är nitidula (penis hane 1 i figur 1, 2 och 3, penis hane 2 i figur 4 , 5 och 6, spermateka hona figur 7) medan alla mina övriga exemplar är alpestris.

Figur 1. Penis från sidan.
Till vänster L. alpestris, Almåsa, Malmö, Skåne, 1 juni 2022.
Till höger L. nitidula, Blötö, Listerby, Blekinge, 8 juni 2005.

Figur 3. Penis underifrån.
Till vänster L. alpestris, Almåsa, Malmö, Skåne, 1 juni 2022.
Till höger L. nitidula, Blötö, Listerby, Blekinge, 8 juni 2005.

Figur 2. Penis från sidan.
Till vänster L. alpestris, Almåsa, Malmö, Skåne, 1 juni 2022.
Till höger L. nitidula, Blötö, Listerby, Blekinge, 8 juni 2005.

Figur 4. Penis från sidan.
Till vänster L. alpestris, Lilla Juleboda, Ravlunda, Skåne, 12 november 1994.
Till höger L. nitidula, Blötö, Listerby, Blekinge, 8 juni 2005.

Figur 6. Penis underifrån.
Till vänster L. alpestris, Lilla Juleboda, Ravlunda, Skåne, 12 november 1994.
Till höger L. nitidula, Blötö, Listerby, Blekinge, 8 juni 2005.

Figur 5. Penis från sidan.
Till vänster L. alpestris, Lilla Juleboda, Ravlunda, Skåne, 12 november 1994.
Till höger L. nitidula, Blötö, Listerby, Blekinge, 8 juni 2005.

Figur 7. Spermateka.
Till vänster L. alpestris, Alnarp, Lomma, Skåne, 11 juni 1999.
Till höger L. nitidula, Blötö, Listerby, Blekinge, 8 juni 2005.

Helochares lividus (Forster, 1771) ny Sverige

Jag har mars 2016, juni 2016, februari 2018, juni 2018, och augusti 2018, berättat om skalbaggsfynd från den blivande stadsparken Lindängelund.

Denna är nu snabbt igenväxande. Det enda som har hänt de här åren är en ny detaljplan våren 2022, där man döpt ruderatmarksområdet till Landskapsparken. I denna detaljplan har dagens två dammar slagits samman till en enda stor damm.

I dagens stora damm samlas driftränder på den östra sidan i den ofta förekommande kraftiga västvinden. Dessa har jag undersökt vid flera tillfällen. Den 14 oktober gjorde jag en cykeltur hit och tog ett sållprov av både drift på stranden och flytande i vattnet. Det innehöll som vanligt stora mängder vattentrampare av släktet Haliplus och palpbaggar av släktet Laccobius. Allmänna var också vattentramparen Peltodytes caesus (Duftschmid), axslingevivel Bagous longitarsis (Thomson) och gul dykvivel Eubrychius velutus (Beck). Det fanns också fem palpbaggar av släktet Helochares i sållprovet. Tre av dessa var den allmänna H. obscurus (Müller) medan två (en hane och hona) var den för Sverige nya arten H. lividus (Forster).

Vid ett återbesök den 18 oktober för fotografering av biotopen tog jag ett nytt sållprov. Detta innehöll sex H. lividus och två H. obscurus.

Munskölden är gul hos H. lividus (figur 4) medan den är svart hos H. obscurus (figur 5). Punkteringen på halssköld och täckvingar är finare och glesare hos H. lividus (figur 2 resp. 3). Säkraste skiljetecknet är dock paramererna hos hanen där H. lividus har en inåtvänd utvidgning långt upp som saknas hos H. obscurus (figur 6 resp. 7).

I Beetlebase berättar Christoffer Fägerström 2023-09-02:

Vid årets NCG-träff på Langeland fick jag två individer av Helochares lividus i en lerig damm vid Gulstav mose. En av dem bar på äggsäck så arten reproducerar där.
Följearter i dammen var Helochares obscurus, Anacaena limbata, Limnoxenus niger, Peltodytes caesus samt Hygrobia hermanni.

Jan Pedersen berättar 2023-09-07:

- Og d. 26.8.2023 var jeg sammen med Gunnar Pritzl, Flemming Helsing og Gorm Pilgaard på lokaliteten for at følge lidt op på Christoffers spændende fund. Det viste sig at H. lividus er den almindeligste art i det pågældne vandhul, idedt vi fandt mange hundrede individer. Der var derimod ikke mange H. obscurus. Til gengæld var der masser af voksne Hygrobia og enkelte Hydrovatus cuspidatus.

Jag förmodar att Christoffers fynd var det första av arten i Danmark. I naturbasen.dk finns flera rapporter om en Helochares sp. men ingen om H. lividus. Kanske någon av dessa rapporter avser H. lividus.

Fyndet på Langeland och mitt fynd i Malmö tyder på att arten håller på att snabbt spridas norrut och den finns förmodligen redan på flera platser i södra Sverige.

Figur 1. Fyndplats för Helochares lividus, Lindängelund, Malmö, 18 oktober 2023.
Visa större bild.

Figur 2. H. lividus, hane, Lindängelund, Malmö, 14 oktober 2023.
Visa större bild.

Figur 3. H. obscurus, hane, Lindängelund, Malmö, 18 oktober 2023.
Visa större bild.

Figur 4. Munsköld till H. lividus, Lindängelund, Malmö, 14 oktober 2023.
Visa större bild.

Figur 5. Munsköld till H. obscurus, Lindängelund, Malmö, 18 oktober 2023.
Visa större bild.

Figur 6. Aedeagus till H. lividus, Lindängelund, Malmö, 14 oktober 2023.
Visa större bild.

Figur 7. Aedeagus till H. obscurus, Lindängelund, Malmö, 18 oktober 2023.
Visa större bild.

Olibrus liquidus Erichson, 1845 ny Sverige

Jag har maj 2017 och februari i år berättat om Ulricedahlsgården och dess omgivningar. Den 9 augusti gjorde jag en cykelutflykt hit.

Området med de övergivna koloniträdgårdarna delas av en grusväg. Öster om denna håller kolonierna på att omvandlas till en ny muslimsk kyrkogårdsdel. Väster om grusvägen är kolonierna orörda men igenväxande. Här finns många intressanta kvarstående växter som sparris, bergmynta, småsporre samt flera kulturväxter som jag inte kan identifiera. När jag håvede här tog jag med hem några sotsvampbaggar Phalacridae. De tillhörde släktet Olibrus, hade ljusa ben och visade sig synnerligen svårbestämda.

Vid ett besök två dagar senare hade det regnat, vegetationen var blöt och det föll hela tiden enstaka regndroppar. Men det gick lätt att håva in åtskilliga sotsvampbaggar.

Genitalpreparering har avslöjat att det handlar om Olibrus liquidus, som är ny för Sverige.

Jag håvade den på ett stort bestånd av klofibbla Crepis tectorum (figur 11, max förstoring). Denna är en ettårig ört som etaberar sig snabbt på ruderatmarker.

O. liquidus har stor utbredning i Tyskland, även upp till gränsen mot Danmark i Jylland (Markera Tyskland i Val av Land). Dessutom funnen i Polen.

Jag misstänker att den hittats såväl i Danmark som Sverige redan, men att samlarna inte förmått att komma till en slutbestämning då den lätt förväxlas med andra Olibrus-arter. Jag redovisar därför några skillnader mellan de gulbenta Olibrus-arterna.

I Die Käfer Europas anges följande information:

Storlek:

O. norvegicus 2-2,2 mm (Av misstag? uppges även 2,3-3 mm, men mina exemplar är små).
O. affinis 1,9-2,5 mm.
O. liquidus 1,9-3 mm.
O. flavicornis 2,3-3 mm.

O. bimaculatus 2,3-2,8 mm.
O. bicolor 2,3-3,2 mm.

De två huvudstrimmorna baktill på täckvingarna:

O. bicolor och O. bimaculatus åtskilda (figur 2).
O. norvegicus, O. flavicornis, O. liquidus och O. affinis ihoplöpande (figur 3).

Färg:

O. norvegicus Flügeldecken in der Hinterhälfte oder dem hinteren Drittel rötlich aufgehellt, seltener ganz bräunlichrot.
O. affinis Oberseite braunschwarz oder braun mit leichtem Metallglanz, Flügeldecken zur Spitze aufgehellt.
O. liquidus Oberseite pechbraun, Flügeldecken hinten aufgehellt.
O. flavicornis Flügeldecken höchstens an der Spitze geringfügig aufgehellt.

Undersida:

O. norvegicus Hinterbrust etwas dichter als bei flavicornis punktiert, die Punkte an den Seiten stärker langgezogen.
O. affinis Hinterbrust beim ♂ fein und zerstreut punktiert, beim ♀ dichter und etwas stärker (daher nur im direkten Vergleich von O. flavicornis und O. norvegicus zu trennen).
O. liquidus Hinterbrust, besonders an den Seiten stark und dicht punktiert (figur 4 och 5).
O. flavicornis Hinterbrust kräftig punktiert.

Sömstrimma:

O. norvegicus Flügeldeckennaht meist vollständig gerandet.
O. affinis Flügeldeckennaht meist vollständig gerandet.
O. liquidus Nahtstreif zur Basis erloschen.
O. flavicornis Flügeldeckennaht meist vollständig gerandet.

Täckvingar:

O. norvegicus Höchstens die äußerste Spitze der Flügeldecken mikroskulptiert.
O. affinis Höchstens die äußerste Spitze der Flügeldecken mikroskulptiert.
O. liquidus Flügeldecken bei 50-facher Vergrößerung beim ♀ ganz, beim ♂ zu 2/3 genetzt.
O. flavicornis Höchstens die äußerste Spitze der Flügeldecken mikroskulptiert.

O. bicolor Netzung der Flügeldecken nur im hinteren Drittel (♂) oder in der hinteren Hälfte (♀),
O. bimaculatus Flügeldecken vollständig (♀) oder zu etwa 2/3 genetzt.

Enklaste sättet att snabbt identifiera en O. liquidus blir att kolla att huvudstrimmorna är sammanlöpande och att täckvingarna är micronätristade.

Figur 1. O. liquidus, Ulricedal, Malmö, 11 augusti 2021.
Visa större bild.

Figur 2. Täckvingarnas bakre del hos O. bimaculatus, Ignaberga, 4 augusti 1991.

Figur 3. Täckvingarnas bakre del hos O. liquidus, Ulricedal, Malmö, 11 augusti 2021.
Visa större bild.

Figur 4. Undersida, O. liquidus, Ulricedal, Malmö, 11 augusti 2021.

Figur 5. Undersida, O. liquidus, Ulricedal, Malmö, 11 augusti 2021.

Figur 6. Penis och paramerer till O. liquidus, Ulricedal, Malmö, 11 augusti 2021.
Visa större bild.

Figur 8. Penis och paramerer till O. liquidus i die Käfer Europas.

Figur 7. Aedeagus till O. liquidus, Ulricedal, Malmö, 11 augusti 2021.

Figur 9. Spermateka till O. liquidus, Ulricedal, Malmö, 11 augusti 2021.

Figur 10. Fyndplats för O. liquidus, Ulricedal, Malmö, 11 augusti 2021.
Visa större bild.

Figur 11. Närbild på fyndplats för O. liquidus, Ulricedal, Malmö, 11 augusti 2021.
Visa större bild.

Komplettering 2021-09-22

Figur 12. Åkermark som snart kommer att bebyggas. Fyndplats för O. liquidus, Limhamn, Malmö, 17 september 2021.
Visa större bild.

Figur 13. Fyndmiljö för O. liquidus, Limhamn, Malmö, 17 september 2021.
Visa större bild.

Figur 14. Fyndplats för O. affinis, Källegården, Malmö, 15 september 2021.
Visa större bild.

I sydligaste Limhamn söder om motorvägen till Köpenhamn finns en stor gräsbevuxen åker (figur 12). Någon skörd av hö verkar inte ha skett här de senaste åren - möjligen EU-slåtter (ingen höskörd bara slåtter för att erhålla EU:s arealbidrag). Söder om åkern finns ett dike som utgör gräns mot Bunkeflo. I Bunkeflo har det byggts mängder med flerfamiljshus. Väster om åkern låg Limhamns skjutbana.

Kommunens plan är att bygga 1200 bostäder här. I sina planer kallar man området för Norra Bunkeflostrand trots att det ligger i Limhamn och inte i Bunkeflo.

Över åkern går små stigar kanske mest utnyttjade för promenad med hund. Dessa är nu så välanvända att jag kan cykla på dem. Mellan mina cykelturer här den 14 och 17 september hade ett fordon kört tätt fram och tillbaka över hela åkern. Jag förmodar att det var arkeologer som kört en fordonsbaserad markradar för att finna platser som borde undersökas närmare inför exploateringen.

I gräset på åkern växer här och var fibblor (figur 13). Vid cykelturen den 14 september stannade jag och håvade på dessa. Det visade sig att O. liquidus var vanlig här. Det verkar som den uppskattar fibblor som växer i ganska tät vegetation.

I Malmö finns också den närstående O. affinis. Den verkar föredra torr och mager mark gärna med flockfibblor (figur 14). Jag har hittat den vid Källegården, Ollebo, och Ribersborg (Ribban för Malmö-bor).

Slut komplettering 2021-09-22

Rhopalodontus baudueri (Abeille de Perrin, 1874) ny Sverige

I Vintrie i södra Malmö stod några grova popplar invid en cykelväg. Den grövsta bröts av vid en storm och lämnade kvar en fem meter hög stubbe. Kommunen sågade då ner de övriga popplarna fem meter upp, förmodligen för att hindra att någon av dessa också bröts av vid en storm och kanske skadade någon cyklist. På den grova högstubben finns en mycket stor fnöskticka Fomes fometarius (figur 10) som fortfarande är intakt med knappast några utgångshål efter trädsvampborrare Ciidae. Vid cykelturer brukar jag kolla om det finns några skalbaggar på tickan, vilket inte är en lätt uppgift eftersom högstubben och tickan skyddas av ett tätt hagtornssnår. Det brukar mest bli någon enstaka mögelbagge Latridiidae som jag hittar.

Vid en cykeltur den 13 juni hittade jag en trädsvampborrare av släktet Rhopalodontus (figur 1). Jag tog för givet att det var den allmänna R. perforatus (Gyllenhal, 1813), men den var ovanligt liten (1,8 mm). Hemma vid skrivbordet tyckte jag dessutom att den var oväntat smal, men det var först när jag direkt jämförde den med ett R. perforatus-exemplar (figur 2) som jag insåg att det handlade om den för Sverige nya R. baudueri.

De två skalbaggarna i figur 2 är 1,93 resp. 2,27 så långa som breda.
Frambröstet till R. perforatus (figur 4) har en lång förlängning framåt på sidorna och en kil bakåt mellan framhöfterna, vilket R. baudueri (figur 3) saknar.

Antennernas 3:e och 4:e leder är klart kortare hos R. baudueri (figur 5 och 6).

Hanerna hos de två arterna har två 'horn' på clypeus och en jämn framkant på halsskölden (figur 7). Första bukleden har hos båda arterna en svagt nedåtriktad platta med en grop under och bakom dessa en tvärkam (figur 8 och 9).

Den andra svenska Rhopalodontus-arten, R. strandi Lohse 1969 är smal som R. baudueri, men frambröstet har en bred kil mellan framhöfterna och hos hanen har halssköldens framkant tydliga utbuktningar.

Fauna Europaea anger förekomst av R. baudueri i Europa i nio länder: Danmark, Tyskland, Frankrike, Italien, Österrike, Ungern, Slovakien, Rumänien och Grekland.

Från Danmark rapporterades den för första gången i Entomologiske Meddelelser 48 1981 efter fynd i Dyrehaven norr om Köpenhamn. I www.naturbasen.dk rapporteras om ett fynd 26 juni 2020 i Köpenhamn. Den är VU-rödlistad.

I Tyskland anger Verzeichnis der Käfer Deutschlands 1998 att R. baudueri endast är funnen i delstaten Hessen.
I Die Käfer Mitteleuropas 4. Supplementband från 1998 står:
Der Erstnachweis in Deutschland gelang 1990 im Reinhardswald (Nordhessen).
I Käfer Europas står
In Mitteleuropa bisher nur aus der Slovakei bekannt
Detta tyder på att det enda tyska exemplaret från Nordhessen var felbestämt.

Vid ett enstaka fynd av arten är det mycket troligt att ta den för en R. perforatus. Förmodligen har både jag och andra gjort detta misstag.

Nedan finns ett antal foton som skall verifiera bestämningen.

Figur 1. Rhopalodontus baudueri, Vintrie, Malmö, 13 juni 2021.
Visa större bild.

Figur 2. R. perforatus (Gyllenhal, 1813), Bl, Sternö, Karlshamn, 11 november 2008 och R. baudueri, Vintrie, Malmö, 13 juni 2021.
Visa större bild.

Figur 3. Frambröst, Rhopalodontus baudueri, Vintrie, Malmö, 13 juni 2021.

Figur 4. Frambröst, R. perforatus (Gyllenhal, 1813), Bl, Sternö, Karlshamn, 11 november 2008.

Figur 5. Antenner, R. baudueri, Vintrie, Malmö, 13 juni 2021.

Figur 6. Antenn till, R. perforatus (Gyllenhal, 1813), Bl, Sternö, Karlshamn, 11 november 2008.
Visa större bild.

Figur 7. Munsköld och framkant till halsskölden, hane, R. baudueri, Vintrie, Malmö, 13 juni 2021.
Visa större bild.

Figur 8. Bukleder, hane, R. baudueri, Vintrie, Malmö, 13 juni 2021.

Figur 9. Bukleder, hane, R. perforatus (Gyllenhal, 1813), Bl, Sternö, Karlshamn, 11 november 2008.

Figur 10. Fyndplats för R. baudueri, Vintrie, Malmö, 14 juni 2021.
Visa större bild.

Cyclodinus constrictus (Curtis, 1838) ny Norden

I september förra året berättade jag om Stenören och Lernacken. Den 4 juni gjorde jag en cykelutflykt hit.

Under tång som låg på sandstranden fanns inga av de sällsynta arter som jag fann i september, nu fanns bara kortvingen Atheta vestita och mängder med tångloppor. På östsidan med marskland fanns däremot tångbleklöparen. I vegetation på östsidan håvade jag en kvickbagge Anthicidae (figur 1) som jag har haft svårt att identifiera. Huvudformen (figur 2) var mycket karakteristisk. Halsskölden (figur 3) hade en insnörning i bakre delen och längst bak två blanka bulor. Det var uppenbart en art tillhörande släktet Cyclodinus som är en del av det ursprungliga släktet Anthicus.

Skalbaggen var en hona 2,9 mm stor. Vid användning av Die Käfer Europas band 8 finner jag två tänkbara arter: Cyclodinus constrictus och C. humilis. C. constrictus är närmast funnen i Tyskland och England och C. humilis i Polen och Tyskland, dessutom fynd från 1800-talet i Danmark. Det finns även underkända svenska fyndrapporter.

I Die Käfer Europas står under C, constrictus:
Vermutlich beziehen sich auch weitere Meldungen von humilis zum Teil auf diese Art.
vilket jag tolkar som att det blir lätt en felbestämning.

Jag har kommit fram till att mitt fynd handlar om C. constrictus en för Norden ny art. I första hand grundar jag detta på punkteringen på halsskölden:

C, constrictus:
Hsch. in M. fein und spärlich punktiert, die Zwischenräume zwischen den Punkten meist größer als Punkte selbst, O.S. deshalb glänzender.
C. humilis:
Hsch. in der M. dicht und stark punktiert, die Zwischenräume zwischen den Punkten sehr eng, O. S. deshalb matt.

I www.ukbeetles.co.uk finns en mycket utförlig och värdefull beskrivning av C. constrictus, även med biotopkrav.

Nedan finns ett antal foton som skall verifiera bestämningen.
Sist kommer några utdrag från litteratur.

Foto på C. constrictus.

Figur 1. C. constrictus, hona, Stenören, Malmö, 4 juni 2021.
Visa större bild.

Figur 3. Halssköld, C. constrictus, hona, Stenören, Malmö, 4 juni 2021.
Visa större bild.

Figur 2. Huvud, C. constrictus, hona, Stenören, Malmö, 4 juni 2021.
Visa större bild.

Figur 4. Foto av C. humilis i polsk fotokatalog

Figur 5. Foto av C. constrictus i Le Monde des insectes

Foto på fyndlokal.

Figur 6. Fyndplats för C. constrictus, Stenören, Malmö, 7 juni 2021.
Visa större bild.

Litteratur om de danska fynden.

År 1945
I Dansk Fauna Biller XII Heteromerer av Viktor Hansen hamnar man på Anthicus humilis:

A. humilis Germ. Let kendelig ved Hovedets og Pronotums Form (Fig. 17, a). Stærkt varierende i Farve, oftest brunlig, undertiden næsten sort, Hovedet som regel mørkest, Vingedækkerne hyppigt med et udvisket Tværband i Midten, Følehorn og Ben brungule, de første mørkere mod Spidsen. Oversiden ret kraftigt, paa Hoved og Pronotum temmelig tæt, paa Vingedækkerne mindre tæt punkteret. Pronotum hjerteformet, lidt længere end bredt, bagud stærkt tilsmalnet til lidt foran Roden og herfra til Roden atter lidt udvidet, Roden i Midten med to smaa Knuder. Længde 2-2,5 mm.
Av denne Art kendes kun nogle faa danske Eksemplarer, fundet for mange Aar siden paa Vesterfælled ved København.
Arten lever paa Saltbund.

År 1958
I Dansk Fauna Biller XX Tillæggsbind av Viktor Hansen:

A. humilis De danske stkr. er muligvis A. constrictus Curt.

År 1964
I Fortegnelse over Danmarks biller (Coleoptera) i Entomologiske Meddelelser 33 skriver Viktor Hansen:

constrictus Curt. (eller salinus Crotch?; humilis D. F. XII: 43, jfr Horion V:74). Meget sjælden (Ø). Kun fundet for over 90 år siden i enkelte eks på Vesterfælled ved København. Coll Z. M. Arten lever på saltbund.

År 2019 Dansk Rødlista:
Cyclodinus humilis (Germar, 1824) RE

Litteratur om de svenska fynden.

År 1933

I Svensk Insektfauna Olikfotade baggar av C. H. Lindroth från 1933 hamnar man på Anthicus humilis:

Under detta namn gick förr A. instabilis hos oss, men den verkliga humilis Germ. torde ej förekomma i Skandinavien. I Mus. Hfors finnes visserligen ett ex. märkt "Suecia" (coll. CHEVROLAT); dess svenska härkomst måste dock t. v. anses oviss.
- Däremot förekommer arten i Danmark.
- Vid stränderna av salt vatten.

År 1980

I Entomologisk Tidskrift 1980 skriver Stig Lundberg:

Anthicus sibiricus Pic. Den 8.10.73 erhöll Peter Cederström vid sållning av en sädeskompost vid Tosterup i södra Skåne förutom bl. a. A. floralis L., A.formicarius Goeze och Laemophloeus ferrugineus Steph. även en Anthicus i 1 exemplar som hade särpräglat bakåt avsmalnande huvud. För bestämning erhöll jag arten som stämde överens med beskrivningen av den i Catalogus (1960) för Danmark upptagna arten Anthicus salinus Groth (humilis auct.) varför jag skickade exemplaret till Viktor Hansen för kontroll. Tyvärr avled Viktor Hansen innanfrågan var löst, men Fritz Bangsholt övertog materialet och meddelade mig att han jämfört exemplaret med de danska exemplaren som tagits utanför Köpenhamn i slutet av 1800-talet och att det het överensstämde med dessa, som nyligen konstaterats vara A. constrictus Curt.. Från Tjeckoslovakien förvärvade jag ett exemplar av A. constrictus och kunde då konstatera att det inte var samma art som Skåne-exemplaret. För att lösa problemet kontaktade jag Anthicus-specialisten Bonadona i Frankrike och skickade exemplaret till honom. Tyvärr förolyckades sändningen och djuret krossades men av resterna kunde också Bonadona konstatera att det inte var fråga om A. constrictus. Då det uppenbarligen var samma art som fanns i Köpenhamn bad jag Bangsholt skicka exemplar av denna till Bonadona, som efter att ha lånat in typmaterial från Paris kunde klarlägga att det var fråga om A. sibiricus en ostsibirisk art, som tydligen förekommer också i Norden. Trots att beläggsexemplar saknas är det klarlagt att arten finns i Sverige och vid insamlingar i kompost o. d. bör man vara observant. Arten påminner okulärt om A. floralis och A.formicarius, men huvudet avsmalnar direkt bakom ögonen. De danska exemplaren har möjligen anknytning till salthaltig mark.

År 1982

I Entomologisk Tidskrift 1982 skriver Stig Lundberg:

Anthicus sibiricus Pic. Lindroth (1933) nämner under Anthicus humilis att 1 exemplar märkt Suecia finns i Mus. Helsingfors. Med tanke på resultatet av de undersökningar jag redovisat (Lundberg 1980b) har jag lånat detta exemplar genom Hans Silfverberg och låtit Fritz Baengsholt jämföra med de danska exemplaren av sibiricus. Det visade sig helt överensstämma med dessa vilket talar för att det verkligen härstammar från Sverige och då troligen Skåne.

År 2021

Artfakta på Artportalen:

Osäkert om Cyclodinus humilis är påträffad i Sverige.
Cyclodinus constrictus saknas i databasen.

Mordellistena kraatzi Emery 1876 ny Norden

Den 30 maj gjorde jag en cykelutflykt till Norra hamnen. Här finns en liten men intressant ruderatmark. Den omfattar dåligt använda järnvägsspår och några små högar av schaktmassa. Den enda sälgen har röjts bort i år.
I öster gränsar den till den inhägnade street racing banan på Lappögatan.
I norr ligger en damm som håller på att fyllas igen med schaktmassor. I Naturvårdsplan för Malmö stad del II (områdesbeskrivningar) heter den Oljesjön eftersom den gränsar i norr till oljehamnen. Här har funnits mängder med oljelänsar både på land och i vattnet. Märkligt nog kallades den förra året för Romantiska sjön i Artportalens karta - själv tycker jag den borde heta Äckelsjön på grund av lukten från oljeläckagen och på utseendet av vattnet i kanalen som avvattnar dammen ut till havet. Mellan dammen och ruderatmarken finns höga buskage med oxel, hagtorn med flera växter.
Söderut finns plank som döljer industrier.
Västerut finns flera sorterare av schaktmassor med stora fraktionshögar. Längst ut ligger färjeläget Malmö-Travemünde med en färja som låg inne vid fotograferingen (figur 23).

Hela Norra hamnen har skapats genom utfyllnad av Öresund. Den ursprungliga havsstranden låg två km öster om ruderaten. Tyvärr är utfyllnaden på många ställen alltför låg över framtidens havsvattennivå.

Vid besöket den 30 maj håvade jag en Mordellistena-hane som verkade helt obekant för mig.
Den var 4,2 mm lång.
Pygidium var mycket lång och smal.
Bakre skenbenen hade två skåror varav den övre var mycket lång och korsade hela skenbenet.
Första fotleden på bakbenen hade tre skåror.
Andra fotleden på bakbenen hade två skåror.
Tredje fotleden på bakbenen hade ingen skåra.
Den var helt svart, även mundelar och framben.
Antennlederna var långa.

Den borde vara lätt att bestämma men jag fick vissa bestämningsproblem bland annat på grund av svårigheten att säkert se antalet skåror på bakbenen.

Vid ett återbesök nästa dag för fotografering av biotopen kunde jag håva ytterligare ett exemplar.

Jag har kommit fram till att mitt fynd handlar om M. kraatzi en för Norden ny art.

Enligt Fauna Europaea är denna art känd från flera länder i Mellaneuropa bland annat Tyskland och Polen.
I Die Käfer Mitteleuropas band 8 från 1969 avslutas beskrivningen av arten med s.s. (sehr selten, mycket sällsynt).
I Tyskland anger Verzeichnis der Käfer Deutschlands 1998 att M. kraatzi är funnen i 7 av 17 delstater.

Komplettering 2022-05-24

Den 17 maj gjorde jag en cykelutflykt till Käglinge naturområde i södra Malmö. På vägen dit stannade jag till vid ett grustag i Glostorp, område 122 i Naturvårdsplan för Malmö stad del II (områdesbeskrivningar). Håvning här gav tre exemplar av M. kraatzi. Avståndet härifrån till fyndplatsen i Norra hamnen är 11 kilometer med Malmös stadsbebyggelse emellan. Arten är säkerligen utbredd i Malmö och kanske i sydvästra Skåne.

Slut komplettering 2022-05-24

Nedan följer ett antal foton som skall verifiera bestämningen.

Foto på M. kraatzi.

Figur 1. M. kraatzi, hane, Norra hamnen, Malmö, 30 maj 2021.
Visa större bild.

Figur 3. Foto av M. kraatzi i polsk fotokatalog

Figur 2. M. kraatzi, hona, Norra hamnen, Malmö, 31 maj 2021.
Visa större bild.

Figur 4. Huvudets undersida, M. kraatzi, hane, Norra hamnen, Malmö, 30 maj 2021. Visa större bild.

Paramerer till M. kraatzi.

Figur 5. 'Vänster paramer ovanifrån', Norra hamnen, Malmö, 30 maj 2021.

Figur 7. 'Höger paramer', Norra hamnen, Malmö, 30 maj 2021.

Figur 6. 'Vänster paramer underifrån', Norra hamnen, Malmö, 30 maj 2021.

Figur 8. Paramerer till M. kraatzi av Ermisch i Arved Lompes bestämning av de tyska Mordellistena-arterna i Käfer Europas.

Figur 9. Paramerer till M. kraatzi av V. K. Odnosum i Arved Lompes bestämning av de osteuropeiska Mordellistena-arterna i Käfer Europas

Maxillarpalper till M. kraatzi.

Figur 10. Maxillarpalp, hane, Norra hamnen, Malmö, 30 maj 2021.

Figur 12. Maxillarpalp till M. kraatzi av V. K. Odnosum i Arved Lompes bestämning av de osteuropeiska Mordellistena-arterna i Käfer Europas.

Figur 11. Maxillarpalp, hona, Norra hamnen, Malmö, 31 maj 2021.

Pygidium till M. kraatzi.

Figur 13. Pygidium, hane, Norra hamnen, Malmö, 30 maj 2021.
Visa större bild.

Figur 15. Pygidium till M. kraatzi av V. K. Odnosum i Arved Lompes bestämning av de osteuropeiska Mordellistena-arterna i Käfer Europas.

Figur 14. Pygidium, hona, Norra hamnen, Malmö, 31 maj 2021.
Visa större bild.

Bakskenben till M. kraatzi.

Figur 16. Vänster bakskenben med två skåror, hona, Norra hamnen, Malmö, 31 maj 2021.

Figur 18. Första baktarsleden med tre skåror, hane, Norra hamnen, Malmö, 30 maj 2021.
Visa större bild.

Figur 17. Höger bakskenben med två skåror, hona, Norra hamnen, Malmö, 31 maj 2021.
Visa större bild.

Figur 19. Andra baktarsleden med två skåror, hane, Norra hamnen, Malmö, 30 maj 2021.

Figur 20. Bakben till M. kraatzi av V. K. Odnosum i Arved Lompes bestämning av de osteuropeiska Mordellistena-arterna i Käfer Europas.

Antenner till M. kraatzi.

Figur 21. Antenn, hane, Norra hamnen, Malmö, 30 maj 2021.
Visa större bild.

Figur 22. Antenn, hona, Norra hamnen, Malmö, 31 maj 2021.
Visa större bild.

Foto på fyndlokal.

Figur 23. Ruderatmark, Norra hamnen, Malmö, 31 maj 2021.
Visa större bild.

Oxypoda lurida Wollaston 1857 ny Sverige

Figur 1. Oxypoda praecox Erichson, 1839, Sk, Bäckaskog, 1 november 1999 och O. lurida, Bunkeflostrand, Malmö, 20 september 2020.
Visa större bild.

Figur 2. Maxillarpalper till Oxypoda lurida, Bunkeflostrand, Malmö, 20 september 2020.
Visa större bild.

Figur 3. Baktars till Oxypoda lurida, Bunkeflostrand, Malmö, 20 september 2020.
Visa större bild.

Figur 4. Bakkroppsleder till Oxypoda lurida, Bunkeflostrand, Malmö, 20 september 2020.
Visa större bild.

Figur 5. Sista bukleden till hona av Oxypoda lurida, Bunkeflostrand, Malmö, 20 september 2020.
Visa större bild.

Sist i september månads bästa fynd berättar jag att jag hittat en liten kortvinge som ej var slutbestämd. Jag har kommit fram till att det handlar om Oxypoda lurida som är ny för Sverige. Den rapporteras som ny för Danmark i Entomologiske Meddelelser 2006 på sidan 115 där det också finns en bestämningstabell och utmärkt bild på arten. Den är där hittad 2006 i antal i Rødbyhavn som ligger 16 mil sydost om Malmö.

Den har liksom Oxypoda praecox mycket lång 3:e maxillarpalpled (figur 2) och skiljer sig därigenom från övriga svenska Oxypoda-arter. Jämfört med praecox ligger halssköldens största bredd längre fram (figur 1), täckvingarna är längre och mörkare liksom huvud och 4:e ryggleden. Inget nämns om antennlederna som är mycket längre hos lurida.

I Die Käfer Mitteleuropas 1. Supplementband från 1989 finns ytterligare två Oxypoda-arter med lång 3:e maxillarpalpled:
O. nova Bernhauer 1902 med kortare täckvingar än lurida.
O. caucasica Bernhauer 1902; mörkare och med tydligare bakhörn på halsskölden än lurida.

Figur 6. Spermateka till O. lurida, Nyhamnen, Malmö, 25 november 2020.

Mindre blåvinge^NT

Figur 1. Fyndplats för mindre blåvinge, Almviksparken, Malmö, 11 augusti 2020.
Visa större bild.

I fotot från Almviksparken i figur 1 syns asfalterade cykelbanor, välslåttrade gräsytor, träddungar och en kort sträcka på det 2,5 km långa grusbaserade elljusspåret som går runt Lindängens fotbollsplaner. En typisk storstadsmiljö.

På gräsytorna här bedriver jag flera typer av motion:

En 40 minuter lång distans med vändpunkt söder om Fosie kyrka
Fem ryck i backe om 22 sekunder i två minuters intervall
Två snabba rundor om 2.40 minuter i fyra minuters intervall
Sällan springer jag det 2,5 kilometer långa elljusspåret som tar ungefär 15 minuter eftersom jag anser att gruset är för hårt underlag för mig med mitt artrosdrabbade vänsterknä.

Den 27 juli sprang jag den långa distansen. Vid stretchingen innan start upptäckte jag att det flög mindre blåvingar vid gräsytorna i anslutningen till korsningen mellan den asfalterade cykelvägen och elljusspåret.

Den 6 augusti sprang jag rundvarvet som är intervallträning. Då fanns mindre blåvinge på den välslåttrade gräsytan framför träddungen något till vänster i bilden.

På kartan med fyndplater av mindre blåvinge från Malmö, har jag med rött markerat Almviksparken. Som framgår av kartan är mindre blåvinge i Malmö rapporterad från flera havsnära kalkgrusiga ruderatmarker och från de gamla grustagen i Lockarp.
Ur biologisk mångfaldssynpunkt är det mycket intressant att den även kan hittas på en vanligt förekommande biotop som Almviksparken. Detta tyder på att den går att hitta på många fler platser i Malmö.

Se även Artdatabankens artfakta om mindre blåvinge.

Mordellistena stoeckleini Ermisch 1956 ny Norden

Tillägg 3 juli 2024 sist i artikeln om M. stoeckleini.

Den 21 juni håvade jag på ruderatmark vid Hyllie en Mordellistena-hane (figur 1 och 2). I figur 2 med kraftigt framsträckt huvud är längden från munsköldens framkant till slutet av täckvingarna 3,2 mm, vilket tyder på att ett korrekt längdmått från figur 1 är 3,0 mm. Den har vållat stora bestämningsproblem. Vid ett återbesök den 25 juni fick jag två honor varav en (figur 5) möjligen kan vara samma art som hanen den 21 juni. Den 17 juli håvade jag ytterligare två honor. Alla fem exemplaren har två skåror och två sporrar på bakskenbenen (Figur 15, 16, 17 och 19). De enda två arter inom denna gruppering som jag håvat här är M. acuticollis som kan uteslutas eftersom den bara har en sporre på bakskenbenen och M. parvula som har helt annorlunda paramerer.

Svårigheterna utökades av att jag inte kunde hitta en enda bild på liknande paramerer i Arved Lompes bestämning av de tyska arterna och osteuropeiska arterna.

I dessa finns dock en referens till V. K. Odnosum. Denne har producerat en bra artikel i Vestnik Zoologii No 4 2006 för bestämning av M. parvula-gruppens arter i Ukraina. Tyvärr är artikeln skriven på ryska och mitt försök att använda översättare i Internet till annat språk har misslyckats.

Dock finns i artikeln fina bilder på arternas paramerer, sista maxillarpalpled och pygidium. Jag har kommit fram till att mitt fynd handlar om M. stoeckleini en för Norden ny art. Enligt Fauna Europaea är denna art känd från Tyskland, Polen, Ungern, Slovakien, Schweiz och Tjeckien.
Dessutom uppges den från Ukraina i Vestnik Zoologii No 4 2006 .

Nedan följer ett antal foton som skall verifiera bestämningen.

Foto på M. stoeckleini.

Figur 1. M. stoeckleini, hane, Hyllie, Malmö, 21 juni 2020.
Visa större bild.

Figur 3. Foto av M. stoeckleini i polsk fotokatalog
Visa större bild.

Figur 2. M. stoeckleini, hane, Hyllie, Malmö, 21 juni 2020.
Visa större bild.

Figur 4. Huvudets undersida med ljusa mundelar, M. stoeckleini, hane, Hyllie, Malmö, 21 juni 2020.
Visa större bild.

Figur 5. M. stoeckleini?, hona, Hyllie, Malmö, 25 juni 2020.
Visa större bild.

Paramerer och penis till M. stoeckleini.

Figur 6. 'Vänster paramer ovanifrån', Hyllie, Malmö, 21 juni 2020.

Figur 8. 'Höger paramer', Hyllie, Malmö, 21 juni 2020.

Figur 7. 'Vänster paramer underifrån', Hyllie, Malmö, 21 juni 2020.

Figur 9. Bild från Vestnik Zoologii No 4 2006 i artikel om Mordellistena parvula-gruppen.

Figur 10. Från vänster penis till:
M. acuticollis, Holma, Malmö, 20 juli 2015.
M. parvula, Kroksbäcksparken, Malmö, 5 juli 2015.
M. stoeckleini, Hyllie, Malmö, 21 juni 2020.
Visa större bild.

Maxillarpalper till M. stoeckleini.

Figur 11. Maxillarpalp, hane, Hyllie, Malmö, 21 juni 2020.
Visa större bild.

Figur 12. Maxillarpalp, hona, Hyllie, Malmö, 21 juni 2020.

Figur 13. Maxillarpalp från Vestnik Zoologii No 4 2006 i artikel om Mordellistena parvula-gruppen.
Visa större bild.

Pygidium till M. stoeckleini.

Figur 14. Pygidium, hane, Hyllie, Malmö, 21 juni 2020.
Visa större bild.

Figur 15. Pygidium, hona, Hyllie, Malmö, 21 juni 2020.
Visa större bild.

Figur 16. Pygidium från Vestnik Zoologii No 4 2006 i artikel om Mordellistena parvula-gruppen.
Visa större bild.

Bakskenben till M. stoeckleini.

Figur 17. Höger bakskenben, hane, Hyllie, Malmö, 21 juni 2020. Den lilla sporren framträder svagt strax intill den stora sporren (ej det mörka längre till höger).
Visa större bild.

Figur 19. Bakskenben, hona, Hyllie, Malmö, 21 juni 2020.
Visa större bild.

Figur 18. Vänster bakskenben, hane, Hyllie, Malmö, 21 juni 2020.

Figur 20. Första baktarsleden med två skåror och andra leden med en skåra, hane, Hyllie, Malmö, 21 juni 2020.
Visa större bild.

Figur 21. Den lilla sporren på bakskenbenet intill den stora sporren, hane, Hyllie, Malmö, 21 juni 2020.

Antenner till M. stoeckleini.

Figur 22. Antenn, hane, Hyllie, Malmö, 21 juni 2020.
Visa större bild.

Figur 24. Foto av M. stoeckleini i polsk fotokatalog
Visa större bild.

Figur 23. Antenn, hona, Hyllie, Malmö, 21 juni 2020.
Visa större bild.

Bilder på fyndlokal.

Figur 25. Ruderatmark, Hyllie, Malmö, 17 juli 2020.
Visa större bild.

Figur 26. Ruderatmark, Hyllie, Malmö, 17 juli 2020.
Visa större bild.

Tillägg 4 juli 2024.

I sommar har jag vid några tillfällen håvat denna lilla tornbagge i Malmö:
31 maj Stenören en hona
16 juni Hyllie en hona
17 juni Kroksbäcksparken en hona
1 juli Ulricedal en hane

Av honan från Stenören har jag tagit ett antal foton:

Figur 27. Hona.
Visa större bild.

Figur 28. Täckvingar.
Visa större bild.

Figur 29. Halssköld från sidan.
Visa större bild.

Figur 30. Huvud med röd överläpp och svart munsköld.
Visa större bild.

Figur 31. Antenner och maxillarpalp.
Visa större bild.

Figur 32. Pygidium.
Visa större bild.

Figur 33. Bakskenbenets två taggar.
Visa större bild.

Figur 34. Bakskenben.
Visa större bild.

Figur 35. Baktarsleder.
Visa större bild.

Jag har även tagit ett foto på paramererna till hanen från Ulriksdal den 1 juli 2024. Tyvärr är den ena paramerern skadad.

Figur 36. Paramerer.

I Verzeichnis der Käfer Deutschlands av Frank Köhler och Bernard Klausnitzer från 1998 uppges den funnen i Rheinland, Nordrhein, Westfalen och Thüringen.

Slut tillägg 4 juli 2024.

Flugbaggarna Cantharis cryptica^DD och C. pallida

Figur 1. Fyndplats för C. pallida, Husie mosse, Malmö, 25 maj 2017.

Figur 2. Sluttning ner mot sankäng med Sege å vid trädridån. Fyndplats för C. pallida., Hasenbjär, Malmö, 9 juni 2017.

Figur 3. Fyndplats för C. cryptica. Vid pilträden rinner Sege å. Hasenbjär, Malmö, 9 juni 2017.

Figur 4. Fyndplats för C. cryptica, Svenstorp, Malmö, 11 juni 2017. I bakgrunden skymtar den nu döende gran som hyser jättebastborre.

Figur 5. Från vänster aedeagus till C. pallida, Toarpsängen 2 juni 2017 resp. C. cryptica, Ollebo 19 juni 2017.

Figur 6. C. cryptica, hane, Hasenbjär, Malmö, 9 juni 2017.

Figur 7. Cantharis pallida, Toarp, Malmö, 2 juni 2017 till vänster resp. Cantharis cryptica Ollebo, Malmö, 19 juni 2017 till höger.
Visa större bild.

Från slutet av maj har jag undersökt förekomsten av de två flugbaggarna Cantharis cryptica Ashe och C. pallida Goeze i Malmö kommun.
De är mycket lika och kan knappast särskiljas i fält. Även hemma vid skrivbordet kan det vara svårt att bestämma dem. Bästa skillnaden finns i sista maxillarpalpleden. Denna är helt gul hos C. cryptica medan den yttersta avskurna delen är mörkfärgad hos C. pallida. I litteraturen anges att det i täckvingarnas behåring skall finnas långa uppstående hår hos C. cryptica vilka skall saknas hos C. pallida. Detta har jag svårt att uppfatta och verkar kräva belysning från viss riktning och rätt förstoringsgrad.
Hanarna skiljs lätt på aedeagus, se figur 5. Hos hanen till C. pallida finns dessutom på varje antennled en blank fåra på utsidan. Dessa fåror syns tydligt om man betraktar antennerna från sidan.

Följande fynd har gjorts av C. pallida:
Toarpsängen, sluttning ner mot sankäng, 2 juni, 10 ex.
Husie mosse, igenväxande sankäng, 4 juni, 4 ex (figur 1)
Hasenbjär, sluttning ner mot sankäng, 5 juni, 8 ex, 9 juni 10 ex, (figur 2)
Hasenbjär, sankäng, 9 juni 1 ex.

Följande fynd har gjorts av C. cryptica:
Husie mosse, igenväxande ängsmark, 23 maj, 1 ex
Hasenbjär, buskridå vid Sege å, 29 maj 1 ex (figur 3), 9 juni 1 ex
Skogholms ängar, hagtorns- och nässelsnår, 8 juni 1 ex
Svenstorp, igenväxande gårdsmiljö, 10 juni 3 ex, 11 juni 1 ex och 16 juni 1 ex (figur 4)
Klagshamnsudde, lövskogsbryn, 14 juni 1 ex
Ollebo, igenväxande päronodling, 19 juni 1 ex
Fosie industriområde, buskar vid Risebergabäcken, 20 juni 1 ex.

Toarpsängen (område 79 i Naturvårdsplan för Malmö stad del II områdesbeskrivningar från 2012) är en cirka en km lång dalgång utmed Sege å. Den betas i dag av får och innehåller flera sankängar. Vid besöket den 2 juni hittades C. pallida på en enda mycket begränsad yta. Denna utgjordes av en sluttning i direkt anslutning till en sankäng.

Hasenbjär (områden 36-38 i Naturvårdsplanen) är också en cirka en km lång dalgång utmed Sege å. Hasenbjär var den sista mjölkgården i Malmö kommun. Den avvecklades 2009. Nu är ängsmarken utmed Sege å obrukad och igenväxande.

Skogholms ängar (område 105 i Naturvårdsplanen) beskrivs som en biologisk hotspot på Malmö kommuns hemsida men är verkligheten ett nuturområde i fritt fall. Samtliga grova alar och askar i alkärret är döda. Detta har förmodligen orsakats av felaktig dränering vid skapandet av dagvattenbassänger för några år sedan. Dessutom är området kraftigt igenväxande med hagtorn och brännässlor.
Mikael Molander gjorde 2010 en inventering av dagfjärilar och skalbaggar på Skogholms ängar. Han rapporterar där ett fynd av C. pallida från en ruderatmark. Det kan mycket väl vara C. cryptica med hänsyn till fyndförhållandena.

Sammanfattning

C. pallida hittas vid sankängar men är där mycket lokal. Den kan håvas i antal inom mycket begränsade ytor.

C. cryptica verkar finnas överallt i Malmö där det finns viss skugga av buskar och träd.

Se även artfaktabladet för C. cryptica på Artdatabanken.

Större och mindre^NT linjordloppa

Vitsippsblad med gnagskador orsakade av viveln Leiosoma deflexum, Bosarp, Eslöv, 6 maj 2017.

Biotop för övervintrande linjordloppor, Bosarp, Eslöv, 6 maj 2017.

Större och mindre linjordloppa, Bosarp, Eslöv, 6 maj 2017.

Valborgsmässoafton, den 30 april, besökte min hustru och jag Bosarp utanför Eslöv där våra barnbarn och deras mamma bor. Huset är stort och trädgården magnefik. Tidigare bodde mammans föräldrar här. De vårdade trädgården noggrannt medan den numera sköts mer extensivt. Detta har ökat den biologiska mångfalden avsevärt och den har blivit den kanske värdefullaste trädgården i Skåne i det avseendet. Här har jag hittat åtskilliga rödlistade skalbaggsarter.
En förteckning över samtliga skalbaggar som jag rapporterat härifrån på Artportalen finns här.
Vid varje besök vandrar jag runt och njuter av mångfalden av biotoper. Så också vid detta besök. I ett skuggigt hörn av trädgården fanns flera bestånd av vitsippor Anemone nemorosa. De hade gnagskador på bladen typiska för viveln Leiosoma deflexum (Panzer). Håven plockades fram och efter flera håvningar fick jag till slut ett exemplar av denna vivel. Vid nästa besök den 6 maj passade jag på att ta ett litet sållprov av förnan under ett vitsippsbestånd. Provet såg dött ut när jag snabbkollade det på plats, men vid hemkomsten kunde jag plocka fram hela 108 exemplar. Stackars vitsippor.

Intill vitsippsbestånden fanns ett av avenbok och äppelträd skuggigt parti av trädgården. Här var delvis barmark. Vegetationen dominerades av blommande svalört Ficaria verna med inslag av enstaka majsmörblommor Ranunculus auricomus och vitsippor. Vid håvningen den 30 april fick jag här en liten mörkfärgad jordloppa som jag inte kunde identifiera på plats. Den fanns i stort antal. Vid hemkomsten kunde jag konstatera att det var den mindre linjordloppan Longitarsus parvulus (Paykull, 1799) som är NT-rödlistad. Jag hade även fått med mig hem sex exemplar av den större linjordloppan Aphthona euphorbiae (Schrank, 1781).
Vid återbesöket den 6 maj håvade jag åter här. Linjordlopporna var nu fåtaligare och jag fick ett dussintal av vardera arten.
De båda jordlopporna lever på lin Linum usitatissimum Linnaeus eller möjligen på andra linväxter Linaceae. I trädgården finns inget lin eller känd linväxt. Trädgården omges av ett storskaligt odlingslandskap typiskt för Skåne. Här finns ingen odling av lin. Möjligen kan någon odling av lin finnas i ett trädgårdland i den lilla byn som består av ett tiotal fastigheter.
Det är märkligt att många linjordloppor av två arter förflyttat sig en lång sträcka till samma lilla plats för övervintring. Av den mindre linjordloppan finns dessutom bara nio fyndrapporter i Artportalen efter år 2000, alla från Skåne.
Se även artfaktabladet för större linjordloppa och mindre linjordloppa på Artdatabanken.

Anitys rubens (Hoffmann, 1803)^NT

Anitys rubens, Elleholm, 8 februari 2015.

Fullvuxna larver till Mycetophagus piceus, Elleholm, 26 februari 2015.

Ej fullvuxna larver till ?Mycetophagus salicis, Stilleryd, 26 februari 2015.

Den 8 januari fann jag ett stort antal larver till trägnagaren Anitys rubens i rödmurken ekved vid Elleholm väster om Karlshamn. Dessa är lätta att kläcka och efter förvaring i rumsvärme fanns den 8 februari åtskilliga skalbaggar.
De nykläckta skalbaggarna hade lämnat puppkammaren men var tröga och verkar bara leva någon eller några dagar.
Ute i naturen hittar man ibland rödmurken ekved med talrika döda exemplar av A. rubens. Dessa har kanske misslyckats med att lämna puppkammaren efter kläckningen på grund dåligt väder och kort livslängd.
Bästa sättet att eftersöka arten är förmodligen att leta i mulmen till skadade ekar där det ofta går att hitta enstaka täckvingar.

I slutet av februari hade det även kläckts fram några exemplar av trägnagaren Dorcatoma chrysomelina Sturm. En art som fanns i mulmen hela tiden var den NT-rödlistade ekmulmbaggen Pentaphyllus testaceus (Hellwig). Även ett exemplar av Palorus depressus (Fabricius) hittades.

I anslutning till den rödmurkna ekveden fanns den 8 januari åtskilliga exemplar av ljusfläckig vedsvampbagge Mycetophagus piceus (Fabricius). En månad senare fanns i kläckningsmaterialet mängder med fullvuxna larver som tillhörde denna art. Dessa var mycket rörliga och verkade söka efter en lämplig förpuppningsplats. I slutet av februari fanns fortfarande stora mängder med larver kvar men också enstaka nykläckta outfärgade skalbaggar.
I en notis har jag tidigare berättat om fynden av Mycetophagus salicis Brisout de Barneville från lagrad, importerad aspmassaved i Stilleryd. Denna vedsvampbagge är mycket närstående till eller kanske samma art som M. piceus. Den först anlända veden är nu transporterad till Mörrums bruk. Ny aspmassaved har anänt och börjat lagras på bergbrottsöknen. Denna ved är dock av betydligt bättre kvalitet och innehåller knappast några skalbaggar. I aspbarkförnan från i somras är M. salicis fortfarande vanlig. Larver till denna art verkar ej vara vanliga under vintern. I ett sållprov nu i februari hittade jag bara två ej fullvuxna larver som jag misstänker tillhör denna art. Larver och skalbaggar är lagda i sprit och kan fås om intresse finns att beskriva larverna.

Se även artfaktabladet för Anitys rubens på Artdatabanken.

Skalbaggar vid lagringsplats för aspmassaved

Figur 1. Lagring av aspmassaved och i förgrunden barrmassaved, Stilleryd 12 augusti 2014.

Figur 2. Lagerplats för aspmassaved, Stilleryd 2 augusti 2014.

Orthocis lucasi, Stilleryd, Karlshamn, 30 juli 2014.

Mycetophagus salicis till vänster och Mycetophagus piceus till höger.

Aedeagus till Mycetophagus salicis.

Clypastraea pusilla, Stilleryd, Karlshamn, 16 augusti 2014.

Ihålig aspmassaved med talrika Phloeophagus turbatus, Stilleryd 12 november 2014.

Under månadens fynd juli 2014 berättade jag om hur Södra Cell börjat lagra aspmassaved på Stilleryds stenbrottsöken. Denna hade anlänt med båt och vid månadsskiftet juli/augusti kom ytterligare båtlaster. Vid lossningen lastades massaveden på lastbil som antingen kördes direkt till Mörrums bruk eller ut till Stilleryds stenbrottsöken. En del av lasten lades dessutom på kaj för senare borttransport.

Massaveden är i tre-fem meterslängder och varje vedstapel är ungefär 100 m lång och 6-7 m hög. Skördare hade använts vid avverkningen av asparna, vilket medfört att många stockar är barklösa eller har löst sittande barkbitar. Under hanteringen lossnar bark och blir liggande på marken. Dessutom sopar föraren ibland av fickor på flaket med fastnad förna. Detta genererar små högar på marken. Men lastbilarna används även för andra vedtransporter, varför dessa högar även kan innehålla förna efter en barrmassa- eller timmertransport. Även en båt med barrmassaved anlände under undersökningsperioden. Denna last lades dock på kaj och transporterades sedan direkt till Mörrums bruk.

Leverantörslappar på staplarna tydde på att den största mängden aspmassaved skeppats från Riga, Lettland. Veden längst upp i figur 1 hade dock kommit från ryska Karelen och skeppats med Volgo Balt båtar som är rysktillverkade och speciellt lämpade för kanal- och Östersjötrafik.

Med start den 30 juli och hela augusti har jag ofta cyklat ut hit. Besöken har skett på eftermiddagen mellan 13 och 14, utom den 30 juli då jag även var här på kvällen och håvade efter flygande skalbaggar. Jag har skakat förnahögar som bildats vid lossningen i ett såll och därefter gått igenom materialet hemma vid skrivbordet. Alla funna skalbaggar har noterats. Mögellevande skalbaggar har varit helt dominerande och i tilltagande mängd, men jag har också hittat några intressanta arter som jag aldrig träffat på tidigare.

De första veckorna av undersökningen gjordes i mycket varmt väder med upp mot 30 grader på eftermiddagarna och över 20 grader på nätterna. Detta innebar stor sannolikhet för såväl tillflygande som bortflygande skalbaggar.

En förteckning över samtliga funna skalbaggar finns här (öppnas i nytt fönster).

Vid bestämningarna har jag ofta utnyttjat det tyska internetbaserade bestämningsverket Käfer Europas som har många bra färgfoton av skalbaggarna och som verkar bygga på Die Käfer Mitteleuropas av Freude, Harde & Lohse.

Följande arter är av större intresse:

Orthocis lucasi (Abeille de Perrin, 1974)
Den 30 juli fick jag en hane av en trädsvampborrare som tillhörde släktet Orthocis Casey 1898. Den liknade ingen svensk art men med hjälp av Käfer Europas kom jag fram till att det var O. lucasi. Denna är känd från södra Tyskland, Polen men också 2005 funnen i Lettland.
Vid ett besök här den 10 september fann jag ytterligare två exemplar. De fanns på den massaved som lagrats längst, veden fanns redan på plats den 29 juli. Skalbaggarna hittades på en liten mjuk ticka som växte överlappande och var mindre än en centimeter (?sidenticka, Trametes versicolor).

Symbiotes gibberosus (P. H. Lucas, 1846)
Den 30 juli fick jag ett exemplar av denna svampbagge. Den rapporterades som ny för Sverige den 20 juni 2013, efter att nattetid ha hittats i ett exemplar på ekstockar utlagda i Halltorps hage på Öland. Den är närmast känd från Danmark, Tyskland och Polen men inte från Lettland.

Mycetophagus salicis Brisout de Barneville, 1862
Denna art har påträffats vid sex tillfällen med totalt tolv exemplar. Den anses vara identisk med Mycetophagus piceus (Fabricius) se Käfer Europas. Mina tolv exemplar har en mycket skarpare färgteckning av gult och svart än mina M. piceus. De är dessutom funna i anslutning till aspmassaveden, där det fanns åtskilliga stockar med (vit)röta. Alla mina M. piceus har jag funnit i brunrötad ekved.

Komplettering 2014-10-17

Den 7 oktober tog jag ett nytt sållprov av aspbark och förna som låg på marken vid massaveden som kommit från ryska Karelen mer än två månader tidigare. Här fick jag nu 34 exemplar av M. salicis, varav flera var dåligt kitiniserade, men även dessa hade redan en skarp svart-gul teckning på täckvingarna. De tillhörde en ny generation som utvecklats i den möglande aspbarken som låg på marken. På flera exemplar var flygvingarna inte dolda under täckvingarna utan stack ut bakom dessa. Arten är både skygg och flygg men detta var troligen en defekt som kanske orsakats av olämplig livsmiljö. Alla 34 exemplaren var honor och av totalt funna 62 exemplar har endast en hane hittats (2 augusti).

Slut komplettering 2014-10-17

Komplettering 2014-11-24

Den 12 november tog jag ett nytt sållprov från samma plats och av samma typ som den 7 oktober. M. salicis var fortfarande mycket vanlig. Vid kontroll visade det sig att det fanns ungefär lika många hanar som honor. Min uppgift ovan att det bara fanns honor kan vara felaktig.
Den 6 november besökte jag Elleholm. Vid en gammal ek där det brukar växa oxtungsvamp Fistulina hepatica tog jag två hanar av M. piceus som gentialpreparerades.
Enligt litteraturen skall M. salicis ha en utåt kraftigare böjd penis än M. piceus. För mina exemplar gäller att penis i färskt tillstånd utåt har samma böjning hos båda arterna, medan den efter torkning kan bli kraftigt böjd vilket gäller båda arterna.
En annan skillnad skall vara paramerernas utåt något olika utseende. Dessa är dock utåt ganska svagt kitiniserade varför det är svårt att uppfatta en eventuell skillnad.
Den stora skillnaden mellan de två arterna är alltså biotopen, varför ett fynd i en fönsterfälla knappast kan bestämmas.

Phloeophagus turbatus Schönherr, 1845^NT
Den 1 november fann jag en ihålig stock i den trave som anlänt allra först. Här fanns fragment, levande exemplar och larver av vedviveln Phloeophagus turbatus. I Artportalen finns bara ett fynd av denna art från Blekinge (Sölvesborg, 1870-1920, Leg. Isaac B. Ericson). Eftersom stocken befunnit sig här under lång tid, och boplatsen med hål i båda ändarna förmodligen inte uppskattas av skalbaggarna kan en spridning till omgivningen mycket väl ha skett. Bakom reningsverket på norra Sternö finns några ihåliga grova aspar. Avståndet dit är ungefär 1,5 km.
Se även Artfaktabladet på Artdatabanken för P. turbatus.

Slut komplettering 2014-11-24

Gabrius tirolensis (Luze, 1903)
Se augusti 2014 månads bästa fynd.

Platt punktbagge Clypastraea pusilla (Gyllenhal, 1810)^VU
Ett exemplar av denna, vår största punktbagge hittades 16 augusti vid aspmassaved som anlänt från Ryssland. Gamla fynd av denna art finns från Skåne, Småland, Västergötland, Västerbotten och Lule Lappmark. Den har länge ansetts försvunnen från Sverige (RE), men har nu hittats i fönsterfällor i nordligaste Sverige.
Se även Artfaktabladet på Artdatabanken för platt punktbagge.

Större vedvivel Cossonus parallelepipedus (Herbst, 1795)^VU
I flera massavedsbitar med kraftig rotröta fanns talrika fragment av denna art. Inga levande exemplar har hittats.
Se även Artfaktabladet på Artdatabanken för större vedvivel.

Komplettering 2014-12-08

Södra Cell har nu börjat transportera bort den aspmassaved som anlände först. Det innebär att vedstaplar som legat oåtkomliga nu efterhand blir tillgängliga för inspektion. Flera ihåliga massavedbitar har innehållit levande skalbaggar och larver av större vedvivel.

Almvedvivel Cossonus cylindricus Sahlberg, 1835^EN
Den 14 november tog jag hem några murkna vedbitar från ihålig ved. Ett exemplar av den sällsynta almvedviveln satt uppkrupen på en av dessa vedbitar någon vecka senare. Varken fler levande exemplar, fragment eller larver har hittats.
Se även Artfaktabladet på Artdatabanken för almvedvivel.

Med tre så sällsynta vedvivlar som större vedvivel, almvedvivel och P. turbatus i veden från Lettland så kan ju avverkningen näppeligen ha skett i en certifierad skog. Den färdiga textilmassan säljs dock i första hand till Kina och det bekymrar säkerligen inte de kinesiska köparna att massan kommer från ett icke certifierat skogsbruk.

Slut komplettering 2014-12-08

Stor aspborre Trypophloeus palmi Hansen^NT och tvåtandad aspborre Trypophloeus bispinulus Eggers är funna i angripen aspbark.
Se även Artfaktabladet på Artdatabanken för stor aspborre.

Stilleryds kvadratkilometer stora stenbrottsöken är en utmärkt plats för lagring av importerad aspmassaved. Risken för att oönskade organismer sprids är minimal och för övrigt finns knappast någon oönskad skadegörare bland de av mig funna skalbaggarna .

Svart askbastborre Hylesinus crenatus (Fabricius, 1787)

Två angripna askar, Käringahejan, 24 februari 2014.

Svart askbastborre, Käringahejan, 25 februari 2014.

Käringahejan är ett naturreservat i Mörrumsån dalgång ungefär två mil norr om Karlshamn. Här, utmed ån, gick järnvägen mellan Karlshamn och Vislanda. Den gamla banvallen erbjuder en såväl vacker som lättgången promenadväg, helt fri från bilar. Den 2 januari tog min hustru och jag en promenad här på 6 km från benstampen i Angölsmåla till Hovmansbygd och tillbaka.
Under promenaden lade jag märke till att åtskilliga askar var hackspettshackade från rot till topp. Det var den svarta askbastborren som så aggressivt angripet askarna. Från en kvadratdecimeterstor barkbit som låg på marken kläcktes ett tjugotal svarta askbastborrar efter nära två månaders förvaring i värme.
Vid en promenad här den 17 oktober 2012 såg jag inga angripna askar, däremot fanns ett askvindfälle där svarta askbastborrar kläckts under sommaren.
Kan det vara askskottsjukan som nått Käringahejan och försvagat askarna och öppnat upp för angreppen? Till sommaren kommer det att kläckas stora mängder barkborrar som massivt kan angripa återstående askar, om det fortfarande finns några kvar.

Aglenus brunneus (Gyllenhal, 1813)^DD

Aglenus brunneus, Öland, Himmelsberga, 22 februari 2004.

Ölands museum Himmelsberga (öppnas i nytt fönster) ligger på östra Öland i höjd med Stora Rör. Det är en dubbel radby, vilket betyder att det på båda sidor av den lilla bygatan ligger ladugårdslängor och att boningshusen ligger längre in på de kringbyggda gårdarna. Den första delen av museet, Norrgården, invigdes 1959. Museet är sevärt och ett besök rekommenderas.
Museet omfattar idag alla gårdar vid bygatan utom den nordvästligaste.
När jag besökte Himmelsberga för första gången den 13 december 2001 bedrevs vid denna gård ett aktivt jordbruk med kor, får och höns. Ladugården går under benämningen Anderssons lada. Den är byggd i liggande timmer på torpargrund. I grunden fanns flera väl begagnade råtthål. Det liggande timret hade så stora springor att vid ett besök kom ett lamm uthoppande. Genom springorna trillade det ut hö, säd, fodermjöl, halm och gödsel. Detta hade pågått i många år och byggt upp en synnerligen näringsrik förna utmed väggen, som låg vid bygatan mellan bilparkeringen och entren till museet. Jag förmodar att detta ansågs anskrämligt och inte sågs med blida ögon av ledningen för museet.
Vid mina besök på Öland, som alltid var endagsbesök oftast på vinterhalvåret, brukade jag stanna till här och ta ett sållprov av förnan mellan ladugårdsväggen och bygatan. Bästa fyndet var den DD-rödlistade trädbasbaggen! Aglenus brunneus. Den kunde uppträda talrikt - den 22 februari 2004 fanns 93 exemplar i sållprovet - säkerligen många fler eftersom den lätt förbises vid genomgången av proven.
A. brunneus är en synnerligen svårfunnen art. Den är mindre än två millimeter, blind och saknar flygvingar. Detta är förmodligen den enda fyndet av arten i Sverige de senaste hundra åren.
I Billerband XIV Clavicornia 2. del og Bostrychoidea från 1951 skriver Victor Hansen om denna art:
I bagerier, stalde, kældere og lign steder, i affald.
Jag var aldrig inne i ladugården. Här fanns kanske en stor population av A. brunneus och mina fynd utanför var bara tillfälliga?
Läs även Artfaktabladet på Artdatabanken.

I Svensk Insektfaunas tredje kortvingedel skriver Thure Palm i biotopbeskrivningen för Heterothops praevius:
att den förekommer i gamla stallar och uthus med jordgolv med tillägget:
Denna slags biotop håller numera på att försvinna, varför sådana arter som Heterothops praevius, Hypocyptus imitator Luze, Atheta clientula Er. och åtskilliga andra skalbaggsarter, som äro beroende av den, bli allt sällsyntare.
Dessa tre arter har funnits i sållproven från Himmelsberga.

Idag är hela miljön utplånad. Ladugården är totalrenoverad och omgjord till restaurang (öppnas i nytt fönster) som invigdes hösten 2007.

Komplettering 2014-04-01

Den 5 mars 2014 gjorde jag för första gången på fyra år en utflykt till Öland.
Under bilfärden såg jag på flera ställen upplag av murket hö och halm, ofta med gödsel inblandad. Dessa utgör inte bara en anskrämlig vy för turister utan bidrar också till övergödning av Östersjön eftersom de saknar bottenplatta.
Vid Triberga passade jag på att ta ett sållprov från ett sådant upplag, här bestående av en blandning av multnande halm och hästgödsel.
Bästa fyndet var ett exemplar av den DD-rödlistade Aglenus brunneus. Det är troligt att den är utbredd på Öland men undersamlad, eftersom biotopen inte är den trevligaste att leta i.

Slut komplettering 2014-04-01

Atomaria wollastoni Sharp, 1867

Jordhög, Munkahus, 30 september 2012.

Atomaria wollastoni, Karlshamn, 15 september 2012.

Stilleryds kvadratkilometer stora bergbrott väster om Karlshamn är nu under omvandling till industriområde. Grävmaskiner skapar vägar och gräver ner el, vatten och avlopp. Säkerligen till ingen nytta, alltför många kommuner i Sverige har tomma industriområden, ofta dessutom med övergivna industribyggnader. Det var många år sedan som nya jobb i Sverige skapades via ett nyanlagt industriområde.
I kanten av området ligger en 3-4 meter hög med matjord som kom dit för ett par år sedan. Den har en frodig vegetation av mållor, nässlor, skräppor med flera arter. Under våren 2012 transporterades en del av jorden bort, så att en lodrät vägg uppstod. I rasjord nertill på denna var september 2012 fuktbaggen Atomaria wollastoni Sharp vanlig.
Flertalet skalbaggar höll till nere i jorden och vid varje besök fanns såväl utfärgade som ej utfärgade individer. Jorden bestod av små torra kulor och var genomvävd av vita svamphyfer som kan ha utgjort föda till larven.
A. wollastoni är sällsynt i södra Sverige och detta var första gången som jag har hittat den i antal. I Danmark finns nyare fynd endast från Jylland.

Oomorphus concolor (Sturm, 1807)^NT

Bokskogsglänta med kirskål, Sölvesborg, 22 juni 2012.

Oomorphus concolor, Sölvesborg, 11 juni 2012.

Den 28 maj 2012 hittade jag den NT-rödlistade bladbaggen Oomorphus concolor i Sölvesborg. Detta fynd rapporterade jag i Beetlebase, men denna WEB-site är endast tillgänglig för medlemmar, varför jag här dels återger vad jag skrev på Beetlebase, dels ger mer information om fyndet.
I Beetlebase skrev jag:
Jag hittade i går (28 maj) en intressant biotop i Sölvesborg i anslutning till ett villaområde. Villaägarna hade på sedvanligt sätt dumpat sitt trädgårdsavfall utanför tomterna i en skogsdunge. I denna fanns grov bok och alm, men almarna hade dött av almsjuka och delvis fallit omkull. Detta hade skapat stora gläntor med näringsrik jord. Markvegetationen dominerades helt av kirskål. Håvning visade att Oomorphus concolor var vanlig på kirskålen. Någon murgröna såg jag inte till, men kan ha funnits i någon trädgård. (Håvningen skedde på eftermiddagen vid tvåtiden i varmt väder (+26 grader)).
Det råder en viss tveksamhet om arten lever på murgröna, Hedera helix, kirskål, Aegopodium podagraria eller kanske på båda, därav kommentaren att murgröna saknas.
Vid korta återbesök den 11 och 18 juni under betydligt sämre väder (mulet och +16 grader) och 26 juni (mulet och +20 grader) var O. concolor fortfarande vanlig på kirskålen.
Arten är sällan påträffad i Sverige. Fynd de senaste 25 åren finns i Artportalen endast från mellersta Öland. Från 1980-talet finns även skånska fynd från Stenshuvud och Bjärred. Ännu äldre fynd är från Sk: Arild, Bl: Listershuvud och Sm: Smedby.

I Artfaktabladet på Artdatabanken anges att arten saknar flygvingar, vilket stämmer med de exemplar jag kollat. Detta medför svårigheter med spridningen till nya lokaler, även om kirskål både är vanlig och svårutrotad. Trots försök i många år lyckades jag aldrig bli av med den i trädgården i Höör. Tacka vet jag lägenhet i stan med odling på balkongen!

Många bladbaggar har ofta kraftiga variationer i populationsstorlek år från år. Kanske gäller det för O. concolor, vilket i så fall delvis kan förklara de få fynden. Däremot verkar det inte vara särskilt viktigt med varmt och vackert väder vid eftersök av arten. Jag har själv tidigare misstänkt att sällsyntheten kan orsakas av att den går upp på värdväxten endast någon enstaka varm dag i maj-juni, för att sedan hålla till vid markytan. Men mina fynd visar att så är uppenbart inte fallet.

Vid ett besök i Sölvesborg den 9 januari 2013 passade jag på att ta ett sållprov vid fyndplatsen. Sållprovet bestod av löv och ytlig lövförna och förhoppningen var att hitta någon intressant Liogluta-kortvinge. Någon sådan fanns inte i provet däremot en O. concolor som satte full fart när den kommit in i värmen. Bladbaggen kan tydligen övervintra som imago i Sverige.

Tryfjäril Limenitis camilla (Linnaeus, 1764)

Vid Hunnemara öster om Karlshamn har jag min 'lyfta på benen' träningsrunda. Den går runt Lindeborgssjön och består av de första två kilometrarna på en orienteringsbana som jag sprang på Havs-OL 2003. Här finns gott om hallon- och blåbärsris, björnbärsrevor och avverkningsris. Jag brukar springa den ett par gånger per år för att få kroppen att förstå att det dags att sluta stappla.
Den 13 juli cyklade jag ut till Hunnemara för denna träningsrunda. Vädret var hyfsat för att vara denna bedrövliga regnskursfyllda sommar. När jag svänger ner på skogsvägen där jag brukar parkera cykeln flyger det upp en stor dagfjäril som jag aldrig sett tidigare. Den återvänder strax till uppflygsplatsen, en mindre yta med fuktig slamsand. Här blir den sittande och exponerar vingarna så att jag har god tid på mig att studera dessa. Bara om jag kommer alltför nära så lyfter den några metrar, men återvänder så fort jag flyttar mig litet bakåt. Den har samma majestätiska flygstil som aspfjärilen, dvs lugna avmätta vingrörelser.
Den är mörkbrun till svart med tydliga breda vita band på både fram- och bakvingar, är klart större än kartfjärilen men mindre än aspfjärilen. Vingbredden uppskattar jag till 55-60 mm. Den saknar de diskfläckar som kännetecknar skimmerfjärilarna men bakvingarna har utåt en otydlig rödgul fläck eller strimma.
Det måste vara en tryfjäril.
När jag startar träningsrundan sitter den fortfarande kvar, men när jag återkommer 23 minuter senare är den försvunnen.
Närmast observationsplatsen finns ett alkärr på ena sidan och igenväxande ängsmark på andra sidan. Inom en radie på hundra meter är boken dominerande, men det finns även gott om ek.
Läs mer om tryfjärilen i artfaktabladet som Claes U. Eliasson skrivit.

Hjälmmörkbagge Thymalus limbatus (Fabricius, 1787)

Hjälmmörkbagge med kläckhål, Almö, 27 februari 2012.

I januari månads rapport om fyndet av brun lövsvampbagge Tetratoma desmarestii på Almö visar figur 2 en svampbevuxen ekgren. Denna var drygt halvmetern lång och hade en diameter på ungefär 6 cm. Det fanns vita skalbaggslarver i den, varför jag tog med den hem för kläckningsförsök. Efter en dryg månad kläcktes ett tiotal exemplar av hjälmmörkbaggen, som tillhör familjen flatbaggar. För övrigt erhölls från grenen talrika exemplar av trädsvampbaggen Dacne bipustulata (Thunberg) och barkbaggen Bitoma crenata (Fabricius), båda allmänna arter i denna biotop.
I den utmärkta boken Insektsgnag i bark och ved av Bengt Ehnström och Rune Axelsson är arten inte omnämnd. Jag har därför tagit ett foto av ett kläckhål mitt på grenen. Flertalet av skalbaggarna kläcktes dock från ändytorna, där veden var mer rötskadad.

Klibbtickgnagare Dorcatoma punctulata Mulsant & Rey, 1864

Klibbtickgnagare, Slätten, Blekinge 14 juni 2009.

Jag har under ett antal år deltagit i den skånska inventeringen av dagfjärilar. De två rutor jag bevakat har legat på gränsen mellan Skåne och Blekinge, men endast dagfjärilar sedda i Skåne har räknats. Trist eftersom jag sett körsbärsfuks, aspfjäril, skogsvitvinge och makaonfjäril enbart vid mitt torp som ligger i Blekingedelen av den ena rutan.
Sommaren 2009 utökade jag inventeringsområdet med ytterligare några rutor, bland annat med den för Skånes del minimala rutan 4E1e. Den utgöres i Skåne av några smala skogsremsor vid Grytsjön och Grytån om kanske totalt fem hektar. Resten av rutan ligger i Blekinge och Småland. I Smålandsdelen av rutan, 3 km österut från Skånedelarna, ligger Siggaboda naturreservat. Där finns grov bok och gran med bland annat svartoxe Ceruchus chrysomelinus (Hochenwarth) och bokblombock Anoplodera scutellata (Fabricius).
Vid mitt första besök i Skånedelen av rutan den 24 april vandrade jag de hundra metrarna från bilvägen upp till Grytåns utlopp i sydvästra hörnet av Grytsjön. Vid sjön fanns några barkborredödade granar, granvindfällor och granhögstubbar. På en halvmeterhög stubbe till en vindfälld gran fanns flera klibbtickor. En litet exemplar av dessa hade de karakteristiska flyghålen efter klibbtickgnagaren. Flyghålen var från sommaren 2008, men ofta blir något exemplar försenat i utvecklingen. Från tickan som togs med hem kläcktes en hona den 16 maj. Arten är ny för Skåne, men fyndplatsen låg bara 10 m från Blekinge.
Vid en träningsrunda några veckor senare fann jag en liten klibbticka med flyghål efter klipptickgnagare ej långt från torpet i nordvästra Blekinge. Från denna ticka kläcktes ett exemplar av klibbtickgnagaren den 14 juni, ny för Blekinge.
Arten har säkerligen gynnats av alla de vindfällen och högstubbar som stormarna Gudrun, 2005 och Per, 2007 skapade.

Sotsvart praktbagge Melanophila acuminata (DeGeer, 1774)

Sotsvart praktbagge, Hovmantorp, 9 juni 2009.

Vid ett besök i Linneryd i sydligaste Småland den 2 juni 2009 passade jag på att göra en utflykt till ett cirka en mil bort beläget stort brandfält strax öster om Hovmantorps samhälle i Lessebo kommun. Branden inträffade sommaren 2008 och de branddödade träden stod i stort sett kvar. Jag har speciella kläder för vandring på brandfält, hur försiktig man än är så får man alltid en hel del sotstreck på kläderna efter kontakt med brända grenar.
I anslutning till en kraftledning fanns åtskilliga döda medelstora björkar. Den hårt brända barken på dessa satt lös och låg delvis på marken. I barken fanns åtskilliga färska flyghål efter den sotsvarta praktbaggen. Från en hemtagen barkbit med flyghål kläcktes ett försenat exemplar den 9 juni.
Den sotsvarta praktbaggen såg jag aldrig till vid de stora bränder som inträffade på 1990-talet utmed järnvägen strax väster om Lessebos samhälle. Här fanns så fina brandberoende arter som svart ögonknäppare Denticollis borealis (2 ex 25 maj 1995), brandkortvinge Paranopleta inhabilis (7 och 23 augusti 1992) och Cryptophagus corticinus (27 augusti och 5 november 1994, 26 mars 1997).
Däremot fann jag talrika larver av sotsvart praktbagge den 27 december 1974 i bark på en branddödad björk vid Vedamåla sex km söder om Lessebo samhälle. Denna brand var mycket liten, en gran och en björk hade dödats. Det verkar som den sotsvarta praktbaggen föredrar björk i södra Sverige. Kanske barken på de brunna träden lossnar alltför snabbt här nere. I grov björkbark kan hela larvutvecklingen ske i barken.
På brandfältet vid Hovmantorp hade Jonas Hedin/Tobias Ivarsson flera fönsterfällor utsatta på uppdrag av Länsstyrelsen i Kronoberg. Fällorna var föredömligt uppmärkta med kontaktuppgifter till utsättaren. Fyndrapporter från dessa fällor finns nu inlagda i Artportalen. Intressant är att de (?ännu) ej rapporterat om något fällfynd av den sotsvarta praktbaggen. Denna inventeras uppenbart lättats genom avsyning av lämpliga träd.

Olibrus norvegicus Munster, 1901

Igenväxande trädgård med klofibblor, Karlshamn, 6 september 2009.

De tre sotsvampbaggarna Olibrus flavicornis, O. norvegicus och O. affinis har vållat mig svåra bestämningsproblem. De skiljs från övriga arter inom släktet Olibrus på rödgula ben och att de två huvudstrimmorna på täckvingarna går ihop baktill.
I Danmarks Fauna från 1950 omnämner Victor Hansen bara affinis och flavicornis.
I Norsk Entomologisk Tidskrift 1971 beskriver Andreas Strand skillnaden mellan norvegicus och flavicornis med bilder på aedeagus och ovipositor.
I Die Käfer Mitteleuropas band 7 finns bara affinis och flavicornis med tveksamma bilder på aedeagus. Detta kompletteras i band 13 med norvegicus, och beskrivning av alla tre arterna. Dock med genitaliebilder av norvegicus och flavicornis från Strands artikel.
I Tyskland anges affinis vara rätt allmän, flavicornis sällsynt på värmeställen och norvegicus nyligen påträffad med förmodligen sammanblandad med flavicornis.
I Katalog over Danmarks biller från 1996 anger Michael Hansen att affinis och norvegicus finns i Danmark och sätter flavicornis inom parentes under norvegicus.
I Catalogus är affinis rapporterad från Sk-Up (8 landskap), flavicornis från Sk-Ån (10 landskap) och norvegicus från Sm-Lu (8 landskap).
I Die Käfer MittelEuropas uppges att affinis lever på diverse fibblor, medan norvegicus lever på klofibbla Crepis tectorum.
Av denna delvis motsägelsefulla information har jag dragit slutsaten att den art som på sensommaren är allmän på sandiga fält i sydligaste Sverige är affinis, att norvegicus finns spidd i Sverige men att flavicornis troligen inte finns här.
I september 2008 besökte jag flera gånger en igenväxande trädgård vid Munkahusviken. Här hade brandkåren eldat upp ett hus och därvid brandskadat några träd, som blivit hemvist för de sällsynta barkborrarna Xyleborinus alni och X. saxesenii. Efter uppeldandet av huset hade brandresterna transporterats bort och marken hade jämnats till. Här fanns nu en lågvuxen ruderatmarksflora med bland annat talrika klofibblor. Håvning på dessa gav åtskilliga exemplar av den för Blekinge nya sotsvampbaggen Olibrus norvegicus. Hösten 2009 var klofibblorna i stort sett borta och hade ersatts av mer högväxt vegetation. I stället fanns det nu gott om klofibblor med norvegicus i grannträdgården, där huset eldats upp december 2008. Arten är förmodligen rätt allmän men förbisedd.

Sepedophilus nigripennis (Stephens, 1832)

I Entomologisk Tidskrift 1959 berättar Thure Palm om en intressant biotop på nordligaste öland. Han skriver bland annat:
'I mitten av maj 1957 sållade jag vid Hälluddsvik på Böda kronopark flera gånger en mäktig driftrand av gräs, löv, barr och annat växtavfall, som kastats ett 20-tal meter upp på den flacka grässtranden. Vid Hälluddsvik bildar havet en större, mycket grund lagun med bräckt vatten och kalkslam i botten. Närmaste omgivningen inåt land utgöres av stäppartade ängsmarker, delvis bevuxna med tall- och lövskog. Ett hundratal meter från östra stranden (där sållningen gjordes) vidtar den egentliga skogen. Driftranden hade uppstått i samband med en storm någon vecka tidigare, och på grund av det kyliga vädret höll sig de djur som räddat sig undan översvämningen länge kvar i det ej helt uttorkade växtavfallet, särskilt på sådana ställen där kalkgruset och små snäckskal fanns iblandade.
.....
Undersökningen gav så att säga en provkarta på de arter, som övervintrat i markbetäckningen på stränderna av lagunen. Någon svärmningsflygning kunde den tiden på året knappast ha ägt rum (våren hade varit kylig), varför materialet säkerligen ej bestod av vinddrivna insekter.'
Han finner bland annat den för Sverige nya kortvingen Thiasophila bercionis Bernhauer, och de sällsynta nyckelpigorna Hyperaspis pseudopustulata Mulsant och Nephus bisignatus (Boheman) samt viveln Smicronyx reichii (Gyllenhal).

Själv har jag under några år undersökt driftränder väster om den grunda sjön Hälluddsvik. Närmast havet finns här en 50-tal meter bred kalkhällmark som avslutas inåt av en meterhög strandvall. Innanför ligger lagunsjön Hälluddsvik. Vid nordvästliga stormar bildas kraftiga driftränder som samlas längst in på kalkhällmarken. Är stormarna för kraftiga spolas driften in i skogen innanför eller till och med över Hälluddsvik och över vägen mellan Nabbelund och Byxelkrok. Mina besök har överlag skett på förvåren. Precis som Palm har jag hittat ett stort antal skalbaggar i driftränderna.
Intressantaste fyndet är kortvingen Sepedophilus nigripennis, som hittats i materialet vid nästan varje besök (fynddatum: 28 mars 1997, 18 oktober 1997, 23 april 1999, 12 april 2000 och 6 april 2005). Gösta Gillerfors anmäler den 1988 från Varbergs hamn som införd till Sverige, sedan han hittat den i importerad massaved från Frankrike och Spanien (Skalbaggar införda till Sverige med importerad massaved, Entomologisk Tidskrift 1988).
I Entomologiske Meddelelser 1998 anmäles den som ny för Danmark, men fynden sträcker sig tillbaka ända till 1930.
Det är troligt att arten funnits här vid Hälludden under lång tid, kanske redan vid Palms besök 1957. Mitt intryck är att både denna art och många andra av de skalbaggar som under vintern hamnat i driftränderna, aktivt söker sig därifrån redan i februari-mars. Vintern 1956-1957 var mild, i Kalmar låg medeltemperaturen på plus varje månad denna vinter. Däremot var april och maj kyliga precis som Palm skriver. Med ledning av de fynd jag gjort i driftränderna tror jag tvärtemot Palm att flertalet av hans fynd utgjordes av i maj lokalt vinddrivna arter och inte av övervintrande arter.
Bland andra intressanta fynd som jag gjort i driftränderna kan nämnas två exemplar av den DD-rödlistade kvickbaggen Hirticomus hispidus (Rossi), den 18 oktober 1997. Båda Smicronyx-vivlarna reichii och jungermanniae (Reich) har varit vanliga.

Ny hemsideadress? i december 2009

TELIA HAR I SIN ALLMAKT låtit meddela att de kommer att sluta med gratis hemsidor till sina bredbandskunder, trots att fem fria hemsidor alltid ingått i det pris jag betalat för bredbandet. Och någon sänkning av priset verkar inte vara att tänka på, när jag nu får kostnaden för ett Webhotell. För att slippa alla besvär besvarar Telia Kundtjänst inte epost eller ansvariga inom Telia Bredbandstjänster brev i detta ärende.

Uppstart 27 September 2009

Det känns som det kommer att bli allt svårare att göra intressanta skalbaggsfynd varje månad i Karlshamn och dess omgivningar. Jag kommer därför att här lägga in notiser om äldre fynd, för att kompensera för en utebliven månadsrapportering.

Notiser

Komplettering 2025-06-09

Slut komplettering 2025-06-09

Komplettering 2021-09-22

Slut komplettering 2021-09-22

Foto på C. constrictus.

Foto på fyndlokal.

Litteratur om de danska fynden.

Litteratur om de svenska fynden.

Komplettering 2022-05-24

Slut komplettering 2022-05-24

Foto på M. kraatzi.

Paramerer till M. kraatzi.

Maxillarpalper till M. kraatzi.

Pygidium till M. kraatzi.

Bakskenben till M. kraatzi.

Antenner till M. kraatzi.

Foto på fyndlokal.

Tillägg 3 juli 2024 sist i artikeln om M. stoeckleini.

Foto på M. stoeckleini.

Paramerer och penis till M. stoeckleini.

Maxillarpalper till M. stoeckleini.

Pygidium till M. stoeckleini.

Bakskenben till M. stoeckleini.

Antenner till M. stoeckleini.

Bilder på fyndlokal.

Tillägg 4 juli 2024.

I sommar har jag vid några tillfällen håvat denna lilla tornbagge i Malmö: 31 maj Stenören en hona 16 juni Hyllie en hona 17 juni Kroksbäcksparken en hona 1 juli Ulricedal en hane Av honan från Stenören har jag tagit ett antal foton:

Jag har även tagit ett foto på paramererna till hanen från Ulriksdal den 1 juli 2024. Tyvärr är den ena paramerern skadad.

I Verzeichnis der Käfer Deutschlands av Frank Köhler och Bernard Klausnitzer från 1998 uppges den funnen i Rheinland, Nordrhein, Westfalen och Thüringen.

Slut tillägg 4 juli 2024.

Komplettering 2014-10-17

Slut komplettering 2014-10-17

Komplettering 2014-11-24

Slut komplettering 2014-11-24

Komplettering 2014-12-08

Slut komplettering 2014-12-08

Komplettering 2014-04-01

Slut komplettering 2014-04-01

I sommar har jag vid några tillfällen håvat denna lilla tornbagge i Malmö:
31 maj Stenören en hona
16 juni Hyllie en hona
17 juni Kroksbäcksparken en hona
1 juli Ulricedal en hane

Av honan från Stenören har jag tagit ett antal foton: